Kärlek, tvivel och generationsuppror driver Dritëros Hamlet  

När man sätter upp världens mest kända verk av teaterhistoriens största pjäsförfattare ska man ha något att säga – både om pjäsen och samtiden. Det har regissören Dritëro Kasapi när hans nytolkning av Shakespeares Hamlet den 7 november får premiär på Svenska Teatern i Helsingfors.  

Död, hämnd och galenskap är några teman som ofta dyker upp när vi tänker på William Shakespeares klassiska pjäs Hamlet (1623), liksom scenen där den unge prinsen filosoferar kring livets meningslöshet med dödskallen av sin barndomsvän i handen. Omkring honom förfaller det gamla kungariket Danmark och Hamlet, själv både mördare och offer, försöker desperat navigera de kaotiska omständigheterna som vägrar låta honom gå fri.  

– Hamlets ruttna Danmark är som vår tids krig och klimatkatastrofer, medan han själv representerar dagens unga generation som tvingas leva med de följder som tidigare släktled i sin korruption och själviskhet orsakat, säger Dritëro Kasapi.

– Jag tycker pjäsen resonerar oerhört väl i vår samtid.  

Kärleken är drivkraften – korrumperade världen omöjliggör lyckan

Det är uppenbart att Kasapi ömmar för de unga och förstår deras ångest. Samtidigt ser han att också de tidigare generationerna drivits av kärlek, vilket gör det svårt att peka ut bovar och hjältar i den historia som är vår gemensamma existens.  

– Det råder en spänning i komplexiteten av vår situation. Kärleken är drivkraften – mellan älskande, vänner, syskon, familjer och mellan generationer – men den korrumperade världen omöjliggör lyckan.  

Vi är alla, liksom Hamlet, utlämnade till ovisshet och tvivel. Men det är på både gott och ont.  

– Hamlet ifrågasätter sig själv hela tiden, han söker visshet och handlingskraft att göra det rätta. Hans slutliga val leder till tragedi, och det är resultatet av att han suspenderar tvivlet. Hamlet har inte fel i sin analys att världen är rutten och att något måste göras, men till slut överger han tvivlet och besluter sig för våldet som lösningen. Det är en förlust av medkänsla och mänsklighet. Häri ligger också tragedin.

Shakespeare en djup människokännare

Tvivlet är den centrala spänningen och bärkraften i Dritëros Hamlet. Den är både en förbannelse och en tillgång, om man kan förhålla sig rätt till den.  

– Vi har samtidigt både för mycket och för lite tvivel i oss. Vi behöver kunna ifrågasätta kategoriska sanningar, utan att ändå drabbas av handlingsförlamning inför konkreta utmaningar. Den bekvämaste tillvaron är att inte tvivla – men det är ett förljuget sätt att existera.  

– Hamlet är en smart yngling och alla pjäsens karaktärer är väldigt komplexa. Shakespeare är en djup människokännare som ger oss möjlighet att botanisera i vår egen komplexitet. 

Ett andra bärande tema i Dritëros Hamlet är generationskonflikten. I pjäsen är Hamlets far kungen knappt död och begraven då hans mor Gertrude sviker honom genom att gifta sig med pappans bror och mördare Claudius. I sitt ”generationsuppror” hämnas Hamlet på både Claudius och – i misstag – hans rådgivare Polonius, som också är far till Hamlets flickvän Ofelia. De gamla är nu borta, men det futila i blodsdådet bara understryker existensens ihålighet, både för Hamlet och oss.  

”Jag är en historieberättare, storyn skall vara klar och tydlig”

– Det är ett faktum att vi på många sätt har sämre möjligheter än våra föräldrar och den värld vi ärvt kunde ha förvaltats bättre. Dilemmat är både individuellt och kollektivt: ”Vad är vi skyldiga dem som kommer efter oss? Vad förtjänar de? Vad har de rätt till?”  

Och omvänt, vilket öde förtjänar de som kom före?  

Trots de komplexa filosofiska frågorna vill Dritëro Kasapi att hans konstnärsskap ska vara tillgängligt och kommunicera tydligt med publiken.  

– Jag är en historieberättare. Jag vill att grundstoryn, karaktärerna och deras relationer ska vara klara och tydliga. Först då kan man notera och ta till sig de underliggande filosofiska tankarna.

För det har Dritëro lätt bearbetat manuset.  

– Historien är intakt. Jag har flyttat om några scener och fokuserat mer på kärlekshistorien mellan Hamlet och Ofelia, och gett henne vissa drag av Hamlets bästis Horatio. Men tragedin ligger i att Hamlet ändå inte kan anförtro sig henne fullt, eftersom han samtidigt vill beskydda henne från den brutala sanningen. 

Ofelias nya roll erbjuder publiken ett nytt perspetiv

Genom Ofelias nya roll erbjuder Dritëro också publiken ett nytt perspektiv och sätt att tänka. Och hur tankar omsätts i handling är det centrala filosofiska problemet.  

– Är vi det vi gör, eller det vi tänker och vill?”, frågar regissören, och svarar själv:
– Vi manifesterar oss genom handling, för verkligheten berörs inte av min tanke eller vilja. 

– Hamlets handlingsförlamning är resultat av hans tvivel, men vi är inte fria att handla hur som helst. Vi drivs av våra egna psykologiska förutsättningar, vår moral, rätt och fel. Vi måste träffa ett val att handla och ta ansvar för det. Den stora moraliska frågan är huruvida våld kan vara nödvändigt. Vi ser det i Ukrainas försvarskamp eller klimataktivismen. Samtidigt står vi inför frågan om det vi gör alls kan påverka något.  

Shakespeare skrev Hamlet i en brytningstid mellan den gamla religiösa världsordningen, och upplysningens och individualismens tidevarv, som vi fortfarande lever i – en individualism som enligt Dritëro kanske gått för långt. 

Et ole hyväksynyt markkinoinnin evästeitä nähdäksesi videon.

Muuta evästeasetuksia

Tragedin skall inte vara nedslående eller pessimistisk, på teatern kan vi uppleva det hemska i ett tryggt rum

– Där människan tidigare såg livets mening ur en rätt maktlös position där man skulle uppfylla på förhand bestämda roller under guds översyn, med bestämda funktioner inom familjen eller samhället, har vi under senaste tre–fyrahundra år drivit extremt långt i den andra riktningen, där individen är i centrum och människan anses ha kapacitet och rätt att förändra sina levnadsvillkor helt enligt behag. 

Vändningen mot en ny ödmjukhet gentemot existensens ramvillkor kan ses i miljö- och klimatarbetet, som den unga generationen tar på ett nytt allvar. Det är en kamp både mot de fysiska elementen och ingrodda gamla föreställningar om människans makt och rätt.  

– De unga pendlar mellan hopp och hopplöshet, liksom Hamlet gör. Och jag hoppas publiken också kan pendla mellan den spännande, klassiska berättelsen, deckarhistorien som pjäsen Hamlet är, och de existentiella dimensionerna av storyn, säger Dritëro.  

Som vi vet kulminerar berättelsen om prins Hamlet i en orgie av död, och det finns inget lyckligt slut för någon av de centrala karaktärerna. Det är också något Dritëro är väl medveten om.   

– Tragedin på slutet ska inte vara nedslående eller pessimistisk. Vår värld är teatern där vi kan uppleva det hemska och behandla vår dystopiska hopplöshet i ett tryggt rum. I verkligheten har vi inte möjligheten att kasta varken hoppet – eller tvivlet.