När skådespelaren och regissören Josefin Iziamo ser tillbaka på sin tid på Västbanken väcks behovet av att berätta om de barn hon mötte där. I sin föreställning ”Jag är Ahed” använder hon Ahed Tamimis berättelse som en väg in i en verklighet som är svår att förstå på avstånd. Föreställningen gästar AMOS-scenen 13-14 januari. Genom att blanda dokumentärt material med egna erfarenheter vill hon återge hur det är att växa upp under ockupation och ge publiken en känsla av att lära känna åtminstone ett av alla de barn som lever i konflikt.

Kan du berätta lite om varför du gjort en föreställning om just Ahed Tamimi?

– Jag har letat efter sätt att berätta om de övergrepp jag upplevde mot barn och vuxna på Västbanken när jag var där under 2003 och 2004. Jag är ju själv inte palestinier, så jag kände att det inte kunde vara ur mig utan jag ville hitta ett slags språkrör. Långt senare läste jag om Ahed Tamimi när hon blev känd genom videon som publicerades när hon slog till den här soldaten. Hon var ungefär lika gammal som de barn jag träffade när jag var där, så jag kände att hon skulle vara ett perfekt språkrör för det jag ville berätta om.

”Det är svårt att berätta om ett helt folk, jag har valt att berätta ett barns historia”

– Jag har fått frågan ”varför berättar du om just henne, det finns ju massor av palestinska barn”. Men henne finns det ju information om, det är så svårt att hitta detaljerad information om någon som inte stått i rampljuset på något sätt. Självklart skulle jag vilja berätta om alla palestinska barn, men jag tycker också att det är det som är grejen med teater, att det personliga ofta säger mest. Det är svårt att berätta med teater om ett helt folk, men man kan prata utifrån en enda person och så får den tala för jättemånga.

Hur har dina resor till Palestina påverkat din gestaltning?

– Jag hade inte svårt att sätta mig in i Aheds berättelser och bilder. Jag vet precis hur det ser ut där och hur det känns. Inte att vara ett sådant barn själv, men att tex bära ett sådant barn från en familj till en annan vid invasion.        

– Under 2003 och 2004 bodde jag i Nablus hemma hos familjer och jobbade som fredsaktivist i en palestinsk organisation som använder ickevåld. I praktiken innebar det till exempel att vara mänsklig sköld och följa barn till skolan för att de inte skulle få sten kastade på sig från bosättarna som bodde på kullen bredvid skolan. Och när det var invasion så var barnen kanske hemma hos sin farmor och farfar och kunde inte ta sig hem för det var utegångsförbud. Då kunde vi tillsammans med Röda Korset hjälpa dem hem.

Vad var det som fick dig att resa till Västbanken då för över 20 år sedan?

– Mitt engagemang började egentligen med att jag var väldigt engagerad i judarnas situation under andra världskriget. Jag åkte på studiebesök till ett koncentrationsläger och Anne Franks dagbok var väldigt viktig för mig. Senare har jag spelat den också som monolog. Men då hade jag precis spelat en pjäs på Ung Scen Öst som hette “Dagen då min bror inte kom hem” som handlar om en palestinsk familj. Men vi fick inte visa att den utspelade sig i Palestina och det gjorde mig nyfiken på varför, jag fick liksom inte ihop det. Det var bland annat ur det jag kände att jag måste åka dit (till Palestina, reds. anm.) och se med egna ögon. Så jag var väldigt öppen. Det var liksom inte som att jag hade ett jättestort palestinaengagemang redan innan, det växte fram.

Hur har du balanserat mellan att gestalta en verklig och känd persons uppväxt och att skapa en konstnärlig tolkning?

– Den är ju ganska löst inspirerad av två böcker om henne och youtube klipp som jag hittat från förhör till exempel. Det mesta är ju dokumentärt, men sen är det klart att det blir en konstnärlig helhet eftersom det är jag som har gjort det och allting presenteras genom mig. Så på det viset blir det liksom något annat än bara fakta och vad man kan läsa om henne på nätet.

Du använder delvis helt dokumentära filmklipp i föreställningen, kan du berätta lite mer om det greppet?

– Det har jag gjort mycket, jag tycker att det är roligt att blanda. Ofta när vi ser de där klippen på tv eller Youtube så kan det bli ganska stumt eller att man scrollar vidare till nästa liksom. Men när man lägger dem i ett sammanhang så kan man få en känsla för vad det verkligen är som händer. Och när man pratar om Ahed så måste man nästan ha någon form av liten bild kring hur det ser ut. Annars är det svårt att föreställa sig tänker jag, muren till exempel. Det går liksom inte riktigt att föreställa sig när man tex säger att den är nio meter hög. Vad betyder det i verkligheten. I klippen som är med i föreställningen syns också Ahed själv och en av hennes bästa vänner Janna när de är barn.

”520 miljoner barn idag lever i krigs- och konfliktzon – det är ju jättekonstigt om ingen pratar om dem”

Vilka har varit de största utmaningarna under processen?

– Att få det att bli spännande, både för någon som redan har koll på hur det är där och för de som inte alls har det. Det ska vara en konstnärlig upplevelse också, det tycker jag känns viktigt. Annars kan man ju lika gärna hålla ett föredrag.

Vad hoppas du att publiken tar med sig från föreställningen?

– Det jag hoppas är att man ska få en känsla av hur det är att växa upp under ockupation. Jag hoppas också att man ska gå därifrån och känna att man känner någon lite som bor där. Jag upplever att vi människor inte riktigt kan ta till oss när det bara står tex ”ja nu har 320 barn dött någonstans i världen”, men om vi har träffat de barnens föräldrar, det påverkar oss på ett helt annat sätt.

Jag läste precis att 520 miljoner barn idag lever i krigs- och konfliktzon (Rädda barnen 2025). Så då tänkte jag att det är ju jättekonstigt om ingen pratar om dem, någon måste ju prata om dem även från en scen. De är ju så fruktansvärt många.

Alla kan inte resa till Västbanken, det fattar jag också. Alla kan inte resa till Gaza eller till Sudan. Så vi alla kan inte få den andrahandsförståelsen eller känslan, men vi som har det kanske kan sprida den.

Välkommen till Helsingfors, Josefin Iziamo!

– Tack! Det känns som en stor ära att få komma till Finland och väldigt roligt att få spela på Svenska teatern där jag faktiskt aldrig har varit tidigare. Och särskilt då att få komma med just den här föreställningen som betyder så mycket för mig personligen, säger Iziamo.

Den senaste tiden har föreställningen väckt uppmärksamhet genom ett motstånd från tillexempel några Sverigedemokrater som ville stoppa föreställningen. Skälet var att de menar att en berättelse som skildrar en uppväxt i Palestina skulle spä på antisemitism i Malmö. Något som saknar grund. Vad tänker du?

– Mitt svar är bara att de är hjärtligt välkomna att se föreställningen först så kan vi sedan prata. Men också kanske att den har ett barns perspektiv på att växa upp under ockupation och svåra förhållanden. Det hade lika gärna kunnat vara ett ukrainskt barn eller ett judiskt barn under andra världskriget. Men nu är det massor av palestinska barn som växer upp såhär idag och som tur är så får ju vi konstnärer berätta om det om vi vill, precis som vi får berätta om allt det andra, säger Iziamo.

Det är också en ståndpunkt som Teaterchef på Malmö stadsteater, Petra Brylander hela tiden har haft. Hon berättar att föreställningen fått mer publicitet än någon annan pjäs i repertoaren.

– Det är fantastiskt roligt och mycket värdefullt ur många perspektiv att vår föreställning Jag är Ahed har blivit inbjuden till Svenska Teatern för gästspel. Vi korsar sällan gränserna i norden trots att vi har så mycket gemensamt och detta ser jag som en startpunkt för vidare konstnärlig och tematisk inspiration mellan Malmö och Helsingfors, säger Petra Brylander.

Svenska Teaterns teaterchef Joachim Thibblin vill gärna kommentera den uppståndelse som föreställningen väckt, där flera inlägg på sociala medier sökt en konflikt.

– Den här pjäsen ger röst åt en verklighet som är svår att nå för många, och vi ser det som en del av vårt uppdrag att ge plats för berättelser som berör och utmanar. Att föreställningen väcker starka känslor visar bara hur angeläget ämnet är. Vi hoppas att publiken tar med sig nya perspektiv och en vilja att fortsätta samtalet om mänskliga rättigheter och barns utsatthet i konflikter, säger Thibblin.


Artikeln publicerades på Malmö stadsteaters webb 14.11.
Slutet av artikeln är ett tillägg skrivet av Svenska Teatern.
Foto: Erik Holmström/Malmö stadsteater