Den lilla rumpnissen tittar djupt in i ögonen och nickar moderligt förstående. Med sina små händer stryker den över den trasiga kjolfållen och ser ut att snart säga något. Dockan förblir ändå tyst, trots att den i Milla Hietanens händer ser ut att väckas till liv. Rumpnissen, som har planerats av dockmakaren Iida Vanttaja, är med i den hyllade produktionen Ronja Rövardotter.

– På teatern finns så många olika sorters yrkeskunskap och branscher samlade, och allt har fallit på plats i Ronja. Det är verkligen en fin produktion och lyckad helhet!

Milla Hietanen är attributmakare på Svenska Teatern. Hennes jobb är att tillverka föremål som man inte kan köpa i butiken. Dockorna i Ronja är bara ett exempel på hennes kunnande. Som attributmakare kan hon få i uppgift att tillverka allt mellan himmel och jord. Som till exempel för revyn Fina pipor, där hon tillverkat en påves huvudbonad, som skall se ut som en pizza och ha en cykeltrumpet som dekoration. 

– Jag har nog världens roligaste jobb!

Rekvisitan allt viktigare i produktionerna

Rekvisitan har en viktig roll i hur berättelsen löper. Den bygger också upp skådespelarnas roller – en läkare har till exempel ofta en penna och ett stetoskop i sin bröstficka.

– Jag upplever att det har skett en förändring i det här under min karriär. Förut ansåg man det inte vara så viktigt hurdant föremål en skådespelare har i sin hand och man fäste inte så mycket uppmärksamhet vid det. Rekvisitan har fått en större betydelse och uppskattning och föremålen en mer symbolisk betydelse. Man begrundar dem noggrannare. Vilken sak som flyger i väggen, eller vilket föremål man överlåter åt en annan har alltså betydelse.

Idag är man också mycket noggrannare med rekvisitans utseende och kvalitet.

Et ole hyväksynyt markkinoinnin evästeitä nähdäksesi videon.

Muuta evästeasetuksia

– På 80-talet var det annorlunda, då var tejpversioner ännu mycket vanliga och man kunde sätta ihop saker med silvertejp. Man tänkte att ”nog håller det”. Nuförtiden utför vi arbetet med samma noggrannhet som när man gör film, men föremålen måste vara hållbarare, då man behöver beakta mängden repetitioner och tiotals föreställningar. Att tillverka rekvisita kräver därför mer tid, bättre material och ibland också fler händer. Och såklart, mer pengar.

Nytt är att teatern, dockteatern och cirkusen har kommit närmare varandra. Det förändrar också tillverkningen av rekvisita.

– Dockor har egentligen först nu blivit mer vanliga på teatern. Under min karriär har det funnits väldigt lite av dem. Dockorna i Mary Poppins var mina första. Tillsammans med min kollega Olga gick vi också en dockutbildning för kommande verk. Jag är väldigt intresserad av hur man ger dockorna liv genom rörelse, mekanik och formgivning. Jag upplever det som mycket givande, att man inom teatern har börjat förena olika konstformer på ett kreativt sätt. Det gör mitt jobb väldigt intressant.

Det skadar inte att vara uppfinnare till sitt lynne

Utmaningar finns det tillräckligt av i arbetet. De tillverkade föremålen ska inte bara se bra ut och kännas riktiga, utan de behöver också hålla en lång tid. Därtill behöver föremålen vara trygga och säkra att använda. Det kräver påhittighet av rekvisitören och ofta också rätt starka nerver.

– Jag är inte rädd för utmaningar. Istället för utmaningar, så skulle jag kalla det klurigheter som jag behöver lösa. Jag diggar att fundera ut och hitta på lösningar. Exempelvis i Mary Poppins skulle en stor klädhängare (red. tamburmajor) komma upp ur en handväska, det löste jag genom att använda metspön. Det var nog ett pysslande, när jag filade på knopparna och byggde stoppare till metspöna. Jag är mycket stolt över klädhängaren, eftersom den inte gick sönder en endaste gång – det är också en merit i detta jobb!

Det skadar inte att vara uppfinnare till sitt lynne då man arbetar som rekvisitör. Man behöver också ha en öppen inställning till att använda material av alla tänkbara sorter.

– Man måste vara intresserad av olika material och vara öppensinnad i den bemärkelsen att man ser ett materials alla möjligheter. Vi använder också en del återvinningsmaterial. Ibland är det bästa valet trots allt ett vanligt bomullslakan – med lim och målfärg kan man göra vad som helst av det!

Mångsidig utbildning som bakgrund

Till utbildningen är Milla Hietanen skräddare. Det arbetet kändes ändå inte som hennes grej, så hon sökte och fick jobbet som rekvisitör på Svenska Teatern. Efter några år fortsatte hon till yrkeshögskolan i Tavastehus för att utbilda sig till handledande artenom*.

– Jag fick bekanta mig mångsidigt med olika material, mjuka och hårda, och hur man bearbetar dem. Då jag blev klar med studierna, så jobbade jag som handledare, men jag saknade att jobba med händerna. Jag fann en kurs i metallsmide, som verkligen var min grej! Jag gick den ettåriga kursen två gånger!

Men att jobba ensam inom konstbranschen, med dess hårda konkurrens, lockade ändå inte Milla Hietanen.

–  Jag insåg att jag behöver en gemenskap runt mig. Jag saknade också ett ”vanligt” jobb och en regelbunden dagsrytm – även om detta ju inte är ett vanligt jobb! Jag kom tillbaka till teatervärlden till mitt tidigare jobb som rekvisitör och när den förra attributmakaren slutade, så sökte jag platsen, och på den vägen är jag nu.

Det bästa är att få ett leende att växa fram på publikens läppar

Det roligaste i arbetet är att lära sig allt nytt. Till näst ska Milla Hietanen få en chokladkaka att försvinna framför publiken.

– Mitt arbete går mycket ut på att skapa en illusion, genom materialval och genom att leka med avståndet. Man måste få ögat att tro saker, som på riktigt inte finns. Och när scenen är över, så ska föremålet fås bort diskret.

Viktigt är också att frambringa glädje åt publiken.

– Det känns bra att jag med min egen insats inom teater- och kulturvärlden kan erbjuda publiken glädje och upplevelser. Det finns så mycket dysterhet i världen. Det bästa är att få ett leende att växa fram på publikens läppar.

Det är det som kallas teaterns magi.

• *En artenom är en expert på smart och hållbar design av produkter, tjänster och byggd miljö. De som genomgår en artenomutbildning får centrala kompetenser i hantering av planerings- och tillverkningsprocessen samt kunskaper inom produktutveckling och produktionsteknik. Utbildningen kan inriktas på specifika områden som kläddesign, skodesign eller formgivning av glas och keramik. Inom dessa områden används metoder som formgivningstänkande och -processer, Design Thinking och Business Design för problemlösning.