Är jag rasist? I arbetet med pjäsen Läkaren har Anna Hultin, som spelar huvudrollen, fått syn på sina egna fördomar kring ras, religion och sexualitet. Journalisten Annika Hällsten har intervjuat Hultin inför premiären.

En 14-årig flicka, dödssjuk efter en misslyckad hemabort, tas in akut på Elizabethinstitutet. Hennes katolska föräldrar skickar en präst för att ge dottern sista smörjelsen men flickans läkare, doktor Ruth Wolff vägrar släppa in prästen i rummet. Doktorn motiverar beslutet med att prästen skulle orsaka ångest hos barnet och att hon skulle dö skräckslagen.

 Flickan avlider utan att ha träffat prästen och följderna för doktor Wolff blir katastrofala. Ruth Wolff, som är judisk, men inte religiös, har vigt sitt liv åt medicinsk forskning, men utsätts nu för ett drev som hotar att kullkasta hennes prestationer. Striderna handlar om konflikten mellan medicin och religion samt om ras och kön.

 – Ruth Wolff är en person som vet sitt eget värde och tar det för givet. Hon anser att hon inte behöver behaga andra eller få någons välsignelse för sitt agerande. Det hon gör gränsar till övermod men hon är övertygad om att hon gör det rätta för sin patient, konstaterar Anna Hultin.

 – Det svåra med att spela en person som inte vill vara andra till lags och kan tyckas tvär är att få publiken att känna med och för karaktären. Jag hoppas att publiken ska känna med Ruth.

”Vi korsfäster människor och det går fort”

 Läkaren är skriven av den brittiske dramatikern Robert Icke och bygger på pjäsen Professor Bernhardi, författad av den österrikiske läkaren och dramatikern Arthur Schnitzler 1912. ”Den bästa pjäs som förmodligen skrivits om rasismen”, noterar Carl-Henning Wijkmark i boken Städernas svall (2012).

 Ickes pjäs Läkaren uruppfördes 2019 och får nordisk urpremiär på Svenska Teatern (senare samma kväll premiär på Folketeatret i Danmark). Robert Ickes version är skrämmande aktuell.

 – Pjäsen bjuder in åskådaren till att ta del av vår komplicerade värld. Tänk på dreven på sociala medier, folk ropar med utan att tänka på aspekterna. Vi korsfäster människor och det går fort, påpekar Anna Hultin.

 Borde Ruth Wolff be om ursäkt? Då skulle hon kanske klara sig undan drevet?

 – Kanske det, men Ruth Wolff är för principfast för det. Hon är forskare och är kanske inte den bästa på att läsa av människor eller att förstå hur fort allt går då mediedrevet drar igång.

”Pjäsen har blivit en ögonöppnare”

I rollen som omutliga Ruth Wolff står Anna Hultin på scenen under hela pjäsen. Det kräver uthållighet och konsten att kunna se den dramaturgiska bågen. Pjäsen har också blivit en ögonöppnare vad gäller ras och sexualitet. Anna Hultin har fått lära sig vad begreppet bipoc (black indigenous people of colour) betyder och hon har fått insikter i hur transpersoner och bipoc-personer tänker. Och hon har konfronterats med sina egna fördomar.

 – Jag känner igen mig i Ruth som trampar i klaveret vad gäller olika begrepp. För många av oss är begreppen oklara men man ska inte vara rädd för att säga fel. Huvudsaken är att man kan ta emot korrigeringar.

 – Dessutom har jag blivit medveten om hur privilegierad jag som vit, medelålders kvinna är.

Anna Hultin gör också succé med sin egen klimakteriemonolog ”Är det hett här?”

Med monologen Är det hett här? fick Anna Hultin ett magnifikt genomslag. Pjäsen, vars främsta budskap är att klimakteriet inte betyder slutet utan början på något nytt, blev för publiken en omvälvande upplevelse och har spelats för utsålda hus i Finland och Sverige.

 - Jag önskar att jag hade sett pjäsen 20 år tidigare. Då hade jag inte skilt mig”, konstaterade en man som kom fram till Anna Hultin efter en föreställning.

 Är det hett här? återkommer med tio föreställningar på Svenska Teatern i mars och april. Snart spelas föreställningen för 100:e gången och en ny turné ges i Sverige i höst.

text: Annika Hällsten
foto: Cata Portin