I Änglagård kommer Fanny och Zac till en by som inte vill ha dem. Sannah Nedergård, som spelar Fanny, känner igen både misstänksamheten och sammanhållningen. Var går gränsen mellan att bli granskad och att bli sedd?

Att vi människor är flockdjur framkommer i princip så fort vi öppnar munnen. Det handlar inte bara om ordens konkreta innebörd, utan framför allt om hur vi låter: om dialekt och slanguttryck, om frasering och intonation. I dem speglas vår bakgrund, vår omgivning och våra förhoppningar om samhörighet. Oftast sker det på ett oavsiktligt plan – man går genom livet och pratar som man gör, utan att man ens märker hur det egna språket formas av yttre omständigheter. Att inte medvetet behöva bevaka eller undertrycka sättet på vilket man låter är en förutsättning för frihet.

Om man inte är skådespelare, vill säga. Då är den egna stämman ett redskap som används för att frammana parallella verkligheter. Men det gäller att vara på hugget:

”Sannah, alltid när du är på scen med Jakob börjar du prata lite för mycket dialekt!”

Sannah Nedergård, född och uppvuxen i Österbotten, erinrar sig roat kommentaren hon fick av regissören Maria Lundström i ett tidigt skede av repetitionerna inför musikalen Änglagård. Dialekten smittar.

– Det är så intressant hur olika man låter beroende på vem man pratar med. När min mamma ringer till mig övergår jag direkt från standardfinlandssvenska till dialekt.

Fanny och Zac representerar storstadens värsta sidor

I Änglagård spelar Nedergård den sprudlande outsidern Fanny, som kommit att kännetecknas av sin närmast ikoniska rebellstil. Det blodröda läppstiftet, den svarta läderrocken och den raffiga motorcykeln kontrasteras av en solig personlighet. Fanny är världsvan och karismatisk men samtidigt ödmjuk och påfallande snäll. Det är en dubbelhet som Nedergård vill få fram mellan raderna.

– När man lär känna nya personer är hörseln ett väldigt viktigt sinne. Folk kan säga att allt är bra samtidigt som deras röst kommunicerar något helt annat. Jag tror absolut att man kan höra om en människa är ensam, osäker eller aggressiv. Hur Fanny låter är något jag tänkt på. Jag har velat utforska hur en röst påverkas av att någon är sprallig och glad.

En av de centrala frågorna i Änglagård är huruvida det är möjligt för ett samhälle som känner sig hotat att konfrontera sin rädsla för det okända. För invånarna i byn Yxavik, dit Fanny och Zac (Mikko Kauppila) anländer i början av pjäsen representerar paret storstadens värsta sidor. Att Fanny har släktband till orten uppfattas nästan som en skymf, liksom det att hon ska ärva bygdens herrgård. De negativa reaktionerna är reflexartade, vilket försvårar all rationell diskussion. Och är det ens möjligt för någon som är utfryst att resonera sig till acceptans?

Moralpaniken i Änglagård är inte ensidig

Berättelsen om mötet mellan den lilla byn och de två inflyttade tar fasta på ett tema som ständigt är aktuellt. Men när motsvarande konflikter skildras inom konsten får det slutna samhället ofta axla rollen som symbol för ondskan. Tv-serien Twin Peaks, Shirley Jacksons novell Lotteriet och Monika Fagerholms roman Vem dödade bambi? är bara några exempel på verk i vilka småstadens gemytliga fasad visar sig vara en skenhelig konstruktion. Änglagård ger prov på en mer barmhärtig inställning. Sannah Nedergård ser musikalens hoppfulla ton som en logisk följd av den växelverkan som sker mellan rollkaraktärerna:

– Pjäsens aktörer fungerar på sätt och vis som en organisk massa. Byn uppför sig som en cell och stöter bort allt främmande. Men efter ett tag kan de två parterna anpassa sig till varandra, smälta samman. Det som är så fint i Änglagård är att det sker ett slags osmos. Lösningen på konflikten är varken att Fanny förändras eller att de bybor som varit elaka med ens får en insikt och blir snälla. Alla påverkar ju varandra.

Moralpaniken i Änglagård är inte ensidig. Nedergård tror att Fanny har svårt att ta in att det verkligen finns människor vars utgångspunkt är att inte acceptera den som är annorlunda. För Fanny kommer det som en chock att plötsligt befinna sig på en plats där man måste vara på ett visst sätt för att passa in.

– Jag tror att de flesta upplevt båda sidor av den sortens konflikt. För mig som kommer från en relativt liten ort är konceptet bekant. Om någon sticker ut för mycket leder det till skvaller. Tyvärr är det lätt att peka finger och att granska andra: har ni märkt, varje dag ser man henne på samma ställe vid exakt samma tid… alla fåglar är nog inte hemma i den holken! Men jag tycker också att det går att bli sedd i en liten by. På små orter är man mycket bättre på samhörighet och mänsklig kontakt än i stora städer. Det är något som lätt glöms bort när man gör karikatyrer av små orter, att man i en by faktiskt lyfter varandra på ett helt otroligt sätt. Om någon är bra på att sjunga vill man fixa tillfällen för den personen att uppträda, och om någon skapat eller uppfunnit något ska det säljas i bybutiken…

Dåliga upplevelser är en förutsättning för utveckling

I vår hyperindividualistiska samtid finns det en tendens att förväxla självcentrering med självaktning, menar Nedergård. Att konstant fokusera på vad man vill och hur man mår lämnar inte mycket utrymme för lyhördhet.

– Tanken att man måste få göra som man vill, att det är en rättighet, leder till att man fattar beslut utan att ta hänsyn till sina medmänniskor. Att anpassa sig är inte nödvändigtvis något ont. För att kunna mötas måste man komma emot varandra. I någon mån tror jag att dåliga upplevelser är en förutsättning för utveckling. Ja visst gör det ont när knoppar brister, liksom.

Den berömda inledningsraden till Karin Boyes dikt från 1935 har citerats flitigt under repetitionerna av Änglagård.

– Det är ett så passande citat. Orsaken till att det blivit en kliché är ju att det är sant.

Text: Helen Korpak