Tre decennier efter att Tre systrar senast spelades på Svenska Teatern återvänder Joakim Groth med Teater Mars till Tjechovs klassiker tillsammans med nästan hela originalensemblen. Mycket har förändrats sedan 1995 – både i världen och i skådespelarnas egna liv – och just därför väcks pjäsen på nytt, som ett samtal mellan då och nu. Resultatet blir en unik återkomst som inte bara handlar om minnen, utan om vad tid gör med både människor och en klassiker som Tre systrar.

Varför vill du sätta upp Tre systrar igen med samma skådespelare som 1995, Joakim Groth?

– Jag insåg plötsligt att det faktiskt är 30 år sedan vi gjorde Tre systrar, och då blev jag nyfiken på vad som skulle hända om vi gjorde den igen, 30 år senare. Jag ville veta vad som har hänt med oss själva och vad som har hänt med pjäsen.

På vilket sätt kommer den nya versionen att skilja sig från den du gjorde för 30 år sedan?

– Det är klart att det är påtagligt att skådespelarna är 30 år äldre och att de realistiskt sett är för gamla för sina roller. Texten är den samma men förvånansvärt mycket blir annorlunda i dag. Sedan finns där sådant som tränger igenom på samma sätt – som synen på mänskan.

– Tjechov betraktade Tre systrar som en komedi om mänsklig skröplighet och vår oförmåga att förverkliga våra drömmar. Allt det finns kvar i pjäsen, men i dag har vi mycket dystrare associationer kring de här människorna. De filosoferar om framtiden och hur lyckligt allt kommer att bli om hundra år.
I dag sitter vi med facit, och allt i pjäsen känns mycket mer akut och beklämmande än på 90‑talet, som ju var en mer optimistisk epok när östblocket hade rasat samman och det såg ut som att vi var på väg mot en mer fredlig tillvaro.

Nästan hela ensemblen som var med för 30 år sedan är med i den nya versionen av Tre systrar.
Nina Hukkinen, Hellen Willberg, Marika Parkkomäki (ny), Åsa Nybo, Ville Sandqvist (ny), Max Bremer, Robert Enckell, Niklas Häggblom, Sam Huber och Rabbe Smedlund.

Vad tänker du om ensemblen? Alla som var med då är med, utom Stina Rautelin och Marcus Groth.

– Ja, den här ensemblen, som jag arbetat med så mycket, blev ju till med Tre systrar. Sedan gjorde vi Härlig är jorden på Stora scenen samtidigt som vi fortsatte spela Tre systrar. Den gick totalt över 50 gånger, vilket var exceptionellt mycket för en talpjäs på den tiden.

En vanlig fråga är om man kan spela rysk dramatik i dag. Hur tänker du kring det?

– Det har vi diskuterat rätt mycket. Det beror på vilken rysk dramatik man spelar. Tjechov är ju så långt borta från en slavofil inriktning. Jag skulle till exempel ogärna spela Dostojevskij i dag.
Tjechov betraktas i första hand som en europeisk dramatiker och inte en rysk, vilket man inte kan säga om Dostojevskij där det slaviska är så genomträngande.

– Och jag tycker att det måste synas och ifrågasättas i föreställningen att det inte är så enkelt och självklart att göra det. Någonstans måste reflektionen finnas där – hur man förhåller sig till det ryska i den ryska dramatiken.

Vad har du för minnen från Tre systrar 30 år tillbaka?

– Vi har ofta, med de här skådespelarna, återkommit till de minnena. Särskilt då vi gästspelade med Tre systrar i Stockholm. Vi spelade den ett tiotal gånger där och fick strålande recensioner, och det var utsålt hela tiden. Att få så mycket beröm i Sverige var ju oerhört festligt för oss alla.

– Framför allt kommer vi ihåg den där föreställningen när Finland spelade final mot Sverige i ishockey (då Finland vann sitt första VM‑guld, red.).
Skådespelarna hade en tv bakom scenen och kom in och gav tecken åt varandra om Finland hade gjort mål. Jag var helt emot det där – tyckte det var okonstnärligt – men det gick inte att stoppa. Och aldrig har vi haft en sådan energi i föreställningen som då.

• Den nya versionen av Tre systrar produceras av Teater Mars och spelar på Svenska Teatern som ett gästspel på AMOS-scenen under april månad. Regi: Joakim Groth.

Text: David Lindström