Blinda fläckar leder till maktmissbruk  

Maktmissbruk sker oftast i en hierarkisk miljö och där rädslan för konflikter är stor. Genom att vara lyhörd, föra en dialog och genom att inte ha bråttom bidrar man till att driva maktutövningen i rätt riktning, säger regissören Saana Lavaste och bipoc-konsulten Elina Izarra.

I vårt samhälle finns djupt ingrodda maktstrukturer, oavsett om vi tänker på politik, företagsledarskap eller exempelvis hälso- och sjukvård. Vårt agerande styrs av medvetna och omedvetna fördomar, våra s.k blinda fläckar. 

– Även medierna har enormt mycket makt. Teatrarna och museerna är också en del av medielandskapet genom sin visuella kommunikation. Det väcker frågor om vårt narrativ. Vad berättar vi exempelvis om personer med utländsk bakgrund? Berättar vi männens eller kvinnornas historia? undrar Elina Izarra. 

Saana Lavaste lyfter fram metanarrativ, dvs. hur vi uppfattar den rådande verkligheten. Metanarrativ i sig själv är varken något bra eller dåligt, men om vi inte är medvetna om alla dess aspekter, skapar vi blinda fläckar som ökar risken för maktmissbruk. 

Detta tema behandlas i Svenska Teaterns pjäs Läkaren. Saana Lavaste regisserar pjäsen och Elina Izarra är bipoc-konsult, vilket betyder att hon ger föreställningens konstnärliga team råd i frågor som berör etniska minoriteters representation. Begreppet bipoc* i sig syftar till personer som inte uppfattas som vita. 

*Bipoc-begreppet härstammar från de engelska orden Black (svarta), Indigenous (ursprungsbefolkning), People of Colour).

Ledaren får kritiseras

Saana Lavaste vill vara konsekvent, tydlig och transparent i egenskap av maktutövare, dvs. som regissör och professor för utbildningsprogrammet i regi vid Teaterhögskolan. Det är också viktigt att ge tid för dialog. En ledare får ifrågasättas och kritiseras. 

Sjukhusmiljön i pjäsen Läkaren är som gjord för maktmissbruk, eftersom en starkt hierarkisk atmosfär alltid är mer känslig för maktmissbruk än en där människor vågar ge feedback. 

Saana Lavaste blev medveten om en blind fläck i sitt perspektiv när rollsättningen av karaktären Junior, som i egenskap av underläkare står lägst i pjäsens hierarki, diskuterades. Elina Izarra och pjäsens andra bipoc-konsult Geoffrey Erista lyfte fram att en bipoc-kvinna hade rollsatts för att spela den person som är längst ner i hierarkin. 

– Då tänkte jag: Det är sant – det förstärker ju bara stereotypierna. Därefter gjorde vi en ändring i castingen, säger Lavaste.

Hierarkierna rubbas

Läkaren är skriven av den brittiske pjäsförfattaren Robert Icke. I pjäsen är det en man som spelar en kvinnas roll, en bipoc-man som spelar en vit man, en cis-kvinna som spelar en person med transbakgrund, och en man med transbakgrund som spelar en cis-man. 

– Tanken med att rollsätta i kors är att ifrågasätta och rubba hierarkier och maktkonstellationer som är kopplade till identitet, säger Lavaste. 

Enligt Saana Lavaste beskriver pjäsen hur makt utövas, men den är också en beskrivning av en kollision mellan vetenskap och religion. Dessa teman öppnas upp via pjäsens huvudperson, den framgångsrika läkaren Ruth Wolff. När en ung flicka som gjort en hemabort tas in för vård på Ruths forskningsinstitut sker en vändpunkt som förändrar allt. Flickan har en livsfarlig blodförgiftning och hennes föräldrar vill att prästen ska ge flickan den sista smörjelsen. Ruth Wolff vägrar att ge prästen tillträde till flickans rum. När flickan dör ifrågasätts Wolffs agerande mot den katolska prästen. Hon utsätts också för ett intensivt mediadrev. 

– Ruth är fullkomligt blind för sin egen maktutövning. I pjäsen utreds vad som skedde i konflikten mellan läkaren och prästen. Motiven bakom Ruths beslut dryftas också och huruvida hon är förmögen att se utanför sin egen bubbla, beskriver Lavaste.