Så gav Astrid Lindgren världspremiären av Ronja Rövardotter till Svenska Teatern

Svenska Teatern fick rätten av Astrid Lindgren att dramatisera Ronja Rövardotter och därmed kunde världspremiären också gå av stapeln i Helsingfors. Hur gick det till? Året var 1987 och Lindgren förde en ivrig brevkorrespondens med teaterns dåvarande dramaturg Annina Paasonen (numera Enckell) och teaterchef Georg Dolivo.

ARTIKELN ÄR UPPDATERAD 5.9

Vi träffar Annina Enckell på att café i Kronohagen. Med sig har hon en bunt med Astrid Lindgrens maskinskrivna brev. Korrespondensen är artig, vänlig, humoristisk men också bestämd. Astrid vet vad hon vill.

”Kära Georg Dolivo och Annina Paasonen, tack för brevet! Det skulle ju vara mycket roligt att få spelas igen på Svenska Teatern men tyvärr vill jag inte släppa Ronja! Jag tänkte att jag själv skulle dramatisera den så småningom, men just nu kan det inte bli.”

Detta var inledningen på en ihärdig brevväxling mellan Svenska Teatern och Astrid Lindgren.

– Vi skulle egentligen sätta upp en annan barnpjäs. Men vår husregissör Erik Pöysti var eld och lågor efter att hans fru just hade läst boken Ronja Rövardotter för barnen Oskar och Alma Pöysti under en bilfärd i Italien. Erik kom ivrigt springandes till mig och Georg och sade att ´vi bara måste sätta upp Ronja, minns Annina Enckell.

Oskar och Alma Pöysti älskade boken och nu fanns det inget annat alternativ för Erik Pöysti än att få regissera Ronja Rövardotter. Boken hade utkommit bara fem år tidigare och någon teaterdramatisering fanns inte. Så de skrev till Astrid.

Astrid Lindgren var först tveksam. Hon tvekade inte på Svenska Teaterns förmåga att göra fin teater av hennes Ronja, men ville själv ha full kontroll och hade för avsikt att själv dramatisera boken.

– Det var spännande när Astrids brev kom. Hon svarade snabbt och ibland kom svaret fram bara två dagar efter att vi skrivit. Vi visste ju att vi måste göra som Astrid säger, minns Annina.
De hade inte mycket tid. Premiären på teaterns barnpjäs skulle vara redan inkommande höst. Annina hade en sommar på sig att skriva manuset klart om pjäsvalet skulle bli Ronja Rövardotter.

Svenska Teatern stod nära Astrid Lindgrens hjärta

En månad senare, den 3 mars 1987, skriver Astrid tillbaka:

”Kära Annina Paasonen. Häromnatten när jag låg vaken så tänkte jag: ”När tror du egentligen att du ska få tid att dramatisera Ronja?” Och jag svarade mej själv: ”När jag blir 95 år kanske, och då blir det nog därefter.”

Astrid föreslog att hon och och regissör Erik Pöysti kunde ha “ett litet samarbete” om hur han tänkte sig scenerierna, då han ju ”vet mycket mer om teaterlösningar”.

Astrid skriver vidare: ”Om ni är intresserade av det här förslaget så betyder det inte att jag utan vidare överlåter rätten att placera verket på andra teatrar men Svenska Teatern tycker jag ju står mitt hjärta nära, så låt mig höra vad ni anser om detta! Med broderlandshälsningar, Astrid Lindgren”.

– Erik och jag tejpade upp ett stort vitt papperslakan över en hel vägg på Nicken. Där ritade vi och pusslade ihop de nyckelscener som vi tyckte var relevanta i boken.

Astrid fick en scenindelning och hon insåg själv att det nog var bäst att Annina skulle dramatisera pjäsen. Den 5 maj samma år skriver Astrid igen. Hon föreslog att Svenska Teatern kunde ta en del av filmmanuset som grund: ”Sen har jag kommit underfund med att mina ögon är för skruttiga för att jag ska kunna göra nån dialog”.
Astrid fäster sig vid detaljer. Hon undrar huruvida det passar sig att Ronja skulle sjunga Vargsången då hon sitter fast med foten i Rumpnissarnas bo. ”Jag tror absolut hon inte gjorde det, för hon var väl för förtvivlad och rädd”.

Men Astrid är i det här skedet redan entusiastisk. Hon skriver till Annina att från och med nu får hon ta Ronja ur bakhuvudet och ha henne i framhuvudet. ”Det ska bli verkligen roligt att se den här föreställningen, för den verkar ju att bli fullständigt magnifik. Svenska Teatern har naturligtvis alla sceniska resurser som tänkas kan.”

Tove Jansson och Astrid Lindgren på världspremiären

I september godkänner Astrid Lindgren Anninas dramatisering och beskriver den som ”väldigt bra”. Hon undrar bara hur teatern skall lösa Glupafallet och visar igen sin förmåga att bry sig om sina läsare. ”En sak är jag lite betänksam inför. Jutis stammande. Det är ju ett slags lyteskomik, som kan såra eventuella stammare i salongen. Kan man inte göra Jutis allmänt fåraktig bara.”

Ronja Rövardotter blev den sista romanen som Astrid Lindgren skrev, 72 år gammal. Lindgren såg världspremiären av Ronja Rövardotter på Svenska Teatern den 4 december 1987 bara sex år efter att boken utkom. Astrid ville sitta bredvid ett barn i salongen och det fick hon givetvis.

Regissör Erik Pöysti berättar på telefon att det var Oskar Pöysti som fick sitta intill Astrid.
Och näst intill satt Tove Jansson. Oskar var då endast fem år.
– Oskar blev så rädd för vildvittran att Astrid måste trösta honom. Alma Pöysti satt en bit ifrån bredvid sin mor, minns Erik.

Erik Pöysti är väldigt glad när han minns de många turerna kring Ronja.

– Vi kunde ju inte ha fått ett finare erkännande än då Astrid Lindgren gick upp på scenen och omfamnade Svante Martin (som spelade Mattis). Hon vände sig mot publiken och utropade “På den här scenen trivs jag”, minns Erik Pöysti.

– Det kändes inte helt fel, ler Enckell nöjt då vi ställer frågan hur det kändes att ha Nordens två största barnboksförfattare i Svenska Teaterns salong för att se hennes dramatisering uruppföras.

Annina Enckells dramatisering var länge den enda version som Astrid gav tillstånd till.

Den 7 september blir det efterlängtad premiär för samma dramatisering av Ronja Rövardotter på Svenska Teatern igen. Men nu i regissör David Sandqvists tolkning. Han har träffat Annina för att gå igenom några justeringar i manuset.

Svenska Teaterns nuvarande ansvariga dramaturg Maria Lundström är nöjd.

– När vi gick igenom de olika pjäsversionerna för att välja vilket manus vi skulle sätta upp fann vi att den finlandssvenska dramatikern Annina Enckells originaldramatisering från 1987 fortfarande var den bästa, säger hon.

Ronja började som en längtan efter en annan tid än vår tid med all förstörelse av naturen. Jag vill vara i naturen och kan jag inte vara det levande så kan jag vara det i fantasin. Genom Ronja upplever jag då naturen och även alla underliga skrymt och väsen som bevisligen, tror jag, har funnits nån gång.

Astrid Lindgren om Ronja i Svenska Teaterns programblad 1987