August Strindbergs Ett drömspel i regi av Carl Knif blev en dundersuccé då den hade premiär förra hösten. I augusti är föreställningen tillbaka med endast fyra föreställningar för att sedan gå på turné i Sverige. Vi kände Zilliacus på pulsen inför hans medverkande i Ett drömspel.
FEM FRÅGOR TILL TOBIAS ZILLIACUS
Välkommen tillbaka till Svenska Teatern, Tobias.
– Tack, tack. Jo, det var ett tag sen sist. Det skall bli roligt.
Vilket är ditt starkaste minne av Svenska Teatern?
– Som åskådare kanske Lars Noréns Bobby Fisher bor i Pasadena på Mini-scenen i början av 90-talet. En av de första föreställningar jag såg som verkligen ruskade om mig.
Som skådespelare vill jag lyfta upp Svenska Teaterns uppsättning av Ingmar Bergmans Fanny och Alexander år 2010 i regi av Maria Lundström. Det var en otroligt stämningsfull föreställning som borde ha spelats mycket längre!
Nu är du med i Ett drömspel. Hur känns det att repetera in en roll i en föreställning som redan var klar för de andra skådespelarna?
– Med såpass kort startsträcka är det bra att de andra redan kan banan. Men det är klart att det också blir annorlunda för de andra då det kommer in en ny medlem i ensemblen.
Hur är det att jobba med Carl Knif som regissör?
– Bra. Det känns skönt att jobba så starkt utgående från hans formspråk. Calle är lyhörd och dessutom en snäll människa. Och snällhet finns det ju inte för mycket av i världen.
Dansteater, det är inte vad man först förknippar skådespelaren Tobias Zilliacus med.
– Nä, kanske inte. Men jag har alltid varit öppen för nya utmaningar och försöker hålla lyran mångsträngad.
Finns det nåt med Strindberg eller just den här pjäsen du vill lyfta fram?
– Det poetiska i såväl ord som rörelse. Strindbergs förmåga att skriva och beskriva människan. Den strikta formen i drömmens öppna dramaturgi. Strindberg är fin men behöver sin tolkare. Calle har en tillräckligt stark egen vision och här blir 1+1 mycket mer än 2.