När teaterkritikern Maria Säkö tar plats som gästintervjuare i Svenska Teaterns egen podd möter hon regissören Anna-Maria Lipponen inför höstens första premiär, Nattland. Samtalet öppnar upp pjäsen åt flera håll – den tyskspråkiga teatertraditionen, europeisk skuld, komedins precision och frågan om vad teatern kan säga när verkligheten själv börjar likna satir. Poddavsnittet är på finska.

Det här är en artikel baserad på en finskspråkig podd med regissören Anna-Maria Lipponen och kulturjournalisten Maria Säkö. Vi rekommenderar podcasten för dig som är intresserad av samtida teater, politisk komedi och scenkonst.

Det är ett intensivt men glatt möte mellan två teaterprofiler. Säkö, som länge följt finländsk och europeisk scenkonst som kritiker, kulturskribent och teatervetare, driver samtalet framåt med de stora frågorna: varför just denna pjäs, varför just nu och vad berättar den om vår tid? Lipponen svarar utifrån texten och sin egen erfarenhet av den tyskspråkiga teatern och dess uttrycksformer.

Utgångspunkten är Marius von Mayenburgs Nattland, som får nordisk urpremiär på Svenska Teatern den 10 september. Men samtalet berör betydligt mer än själva pjäsen. Det handlar om såriga europeiska minnen, språkets makt, vad som händer när historien börjar tala genom vardagliga repliker och om komedin som ett utmärkt sätt att närma sig det som är både mörkt och svårt.

En pjäs som öppnar upp rum för frågor

Nattland börjar med en till synes harmlös upptäckt. En far har dött och i dödsboet hittas en tavla. Men snart väcks frågan om den kan vara målad av Adolf Hitler. Kan man sälja den? Vem har ägt den? Vad finns bakom familjens tystnad? Och vad händer när den privata historien plötsligt visar sig vara intrasslad i Europas kanske största skuldfråga?

För Lipponen är det just denna rörelse, från ett konkret föremål (Hitlers tavla?) till ett helt samhälles sätt att minnas, förtränga och förklara, som gör texten så lockande.

Hon beskriver pjäsen som en text som inte serverar färdiga svar, utan snarare öppnar ett rum för frågor. Just därför blir Nattland mycket mer än en uppgörelse med den tyska efterkrigshistorien. Pjäsen rör sig mot västerländska berättelser om ansvar och mot de blinda fläckar som uppstår när historien används som moralisk kuliss.

– Mayenburg har ett sätt att skriva som är väldigt exakt. Han gör skarpa iakttagelser av samhället ur flera perspektiv. När vi talar om skuld handlar det inte bara om tysk skuld, utan också om judisk skuld, palestinsk skuld och om hur alla de här frågorna växer till en större helhet, säger Anna-Maria Lipponen.

Maria Säkö lyfter tidigt fram att hon som kritiker blir särskilt glad när en samtida pjäs från ett annat ursprungsspråk än engelska når en finländsk scen.

– Det har länge varit ovanligt med dramatik översatt från andra språk än engelska i Finland, särskilt när det gäller nya verk som det här. Med det tyska språket och dess meningsbyggnad går det att göra så många intressanta saker. Strukturen i språket öppnar för möjligheter som lätt går förlorade om man läser samma pjäs på engelska, säger hon.

Men för Säkö är det inte bara språket som gör Nattland till en betydelsefull pjästext. Hon pekar på värdet i att pjäsen har översatts direkt från tyskan och på hur manuset talar rakt och konkret om skuld, historia och politiska låsningar på ett sätt som inte alltid är självklart i finländsk teater.
 

Att synliggöra det som annars lämnas osagt

Det kan kännas som tunga ämnen, men i samtalet beskrivs Nattland ändå som en underhållande komedi. Maria Säkö och Anna-Maria Lipponen återkommer flera gånger till hur Marius von Mayenburg använder humor, snabb dialog och oväntade språkliga förskjutningar för att blottlägga sådant som annars lätt förblir dolt.

För Lipponen ligger mycket av pjäsens styrka just i språket. Rollfigurerna uttrycker sig inte alltid genomtänkt eller konsekvent, utan avslöjar ibland mer än de själva avser.

I försöken att förklara, korrigera eller rädda situationen blottläggs samtidigt de föreställningar och tankemönster som formar människors sätt att se på världen. Det är i den osäkerheten som komiken får sin skärpa och sitt allvar.

Säkö för resonemanget tillbaka till efterkrigstidens tyska teater och till Peter Weiss pjäs Rannsakningen, som bygger på rättegångarna efter nazitiden.

– Publiken samlades inte för att se en berättelse eller en mytisk skildring av nationen, utan nästan som till en rättssal för att undersöka vad som är sant, säger hon. När Säkö för in samtalet på den tyska efterkrigsteaterns sätt att bearbeta skuld och ansvar känner Lipponen igen flera beröringspunkter med Nattland. Hon nämner Brechts arv, distansen till det som sker på scenen och hur samhället synliggörs lager för lager.

– Men framför allt är det en komedi. Det mest värdefulla i Mayenburgs text är att den med komedins medel lyckas tala om saker som är jättedjupa. Och just det njuter jag av att regissera, säger Lipponen.

Replikerna blir som smarta drag i ett schackparti

Säkö och Lipponen talar om den tyskspråkiga teatertraditionen, scenkonst som vågar tala direkt till publiken. Lipponen, som utbildats till teaterregissör i Zürich, lyfter fram den tyska teaterns starka formmedvetenhet. I Mayenburgs text blir språket nästan ett spelbräde. Varje replik flyttar samtalet ett steg vidare och tvingar rollfigurerna att ompröva sin position.

Säkö fastnar vid hur replikerna i Nattland fungerar som ett slags schackspel, byggt av meningar som man nästan tycker sig ha hört förut vid ett middagsbord, i en debatt eller i en obekväm situation.

– Det handlar om språkets makt och om de tankemönster som vi är fångade i. Människorna befinner sig inom vissa ramar och har svårt att ta sig ur dem. För en tid sedan publicerade Helsingin Sanomat en ganska uppmärksammad essä om att man inte längre gör politisk satir på det där traditionella sättet, där man pekar på Trump och säger: ”Titta vilket dumt beslut han nu har fattat.”

– Jag har funderat mycket på det där, och jag tror att satiren inte riktigt når fram den vägen längre. Man måste närma sig saken från ett annat håll. Den här typen av teater lyckas däremot fånga de strukturer som finns under ytan.

Lipponen känner igen tanken i Mayenburgs sätt att skriva.

– Människor säger något, hinner knappt förstå vad de själva sagt och försöker sedan korrigera sig eller rädda situationen. Det är i dessa sprickor som komiken uppstår, men också obehaget, säger Lipponen.

Räcker inte att driva med det som är uppenbart absurt

Säkö fångar upp frågan om vad politisk satir kan vara i dag. Om verkligheten redan överträffar karikatyren räcker det kanske inte längre att driva med enskilda makthavare eller upprepa det uppenbart absurda. I stället riktas blicken mot de mönster som finns i språket: de formuleringar vi ärver, de rädslor vi upprepar och de positioner vi har svårt att lämna. I samtalet framstår Nattland som en komedi som inte bara skrattar åt samtiden, utan försöker förstå hur samtiden formas.

I podcasten lyfter de fram varför Nattland är så aktuell. Samtalet stannar inte vid Tyskland som historiskt exempel. Säkö och Lipponen rör sig vidare mot dagens Europa, där krig, nationalism, relationen till Israel och Palestina och frågan om vilka röster som får höras gör pjäsen påfallande samtida.

– Palestiniernas röst hörs fortfarande väldigt lite i kulturen. Därför känns det viktigt att också den här tematiken får ta plats på scenen, säger Maria Säkö.

Nattland har nordisk urpremiär 10 september och spelas med finsk textning på scenen och engelsk textning via applikationen Subtitle Mobile, vilket gör uppsättningen tillgänglig också för publik som inte har svenska som sitt starkaste språk.