Milja Sarkolas skrivande rör sig mellan dagbokens intima röst och teaterns kollektiva form. Hon söker en knapphet där orden inte förbrukar känslan, utan öppnar ett rum av oro, begär och motstånd. I hennes dramatik blir det privata aldrig enbart bekännelse, utan en form som prövar gränserna för vad en scen kan rymma. Milja Sarkolas nyaste verk Förgät mig får urpremiär 3 december på AMOS-scenen.

Milja Sarkola strävar efter ett uttryck som når publiken utan att ge avkall på sin inre exakthet – ett experimentellt tilltal som insisterar på att vara både personligt och allmängiltigt.

Mellan Freud och Flaubert, mellan Norén och vardagens egna repliker, strävar Sarkola efter ett uttryck som når publiken utan att ge avkall på sin inre exakthet – ett experimentellt tilltal som insisterar på att vara både personligt och allmängiltigt.

– Jag tycker alltid att det mesta är för mycket.  

Textens knapphet är något dramatikern Milja Sarkola brottats med hela sitt liv. I dagböckerna, på Teaterhögskolan. När hon började skriva prosa blev den stora utmaningen just att producera mera text, längre enhetliga stycken, ett flöde. I pjäserna är växlingarna kvickare. Scenerna framträder som skarpa blixtbelysningar, känsligt framkarvade.  

– Formen är rätt när jag får tag på orden utan att skriva sönder dem. När känslan uppstår utan att jag skriver ut den.  

Saknade föreställningar med litterärt värde

Sarkola läser mycket, överlag mera prosa än dramatik. Och hellre 1900-tal än antiken. 

– Det är lite pinsamt, men jag är nog väldigt modern. Min bildning börjar någonstans på 1800-talet med Flaubert, Dostojevskij och Tjechov. Och Freud, det han gjorde med litteraturen. Jag kommer liksom inte undan honom.   Det var också en önskan om föreställningar med högre litterärt värde som fick Sarkola att börja skriva själv. Den första pjäsen ”Perheenjäsen” sattes upp på Teatteri Takomo år 2011. I den kan en dotter endast möta sin far på scen, för att det offentliga ersatt det privata i deras teaterfamilj. En mor, eller en flicka, vrålar åt sitt barn att hon inte klarar av att endast vara hemma utan behöver få arbeta. Perheenjäsen var banbrytande på det finländska teaterfältet just för sin autofiktiva form, utarbetad med en laddad exakthet.  

”Det experimentella i mainstream”

Innan det hade Sarkola regisserat flera texter skrivna av andra samt arbetat mer dansorienterat tillsammans med koreografer på Zodiak. Hon märkte sig ändå tröttna på de konceptuella ingångarna.  

– Jag ville inte improvisera fram texten. Jag ville att den skulle ha en högre ställning.  

Idén om vad teater är stöptes under uppväxten, genom Lilla Teaterns utbud på 1980-talet. Fadern var teaterchef och dottern blev bekant med de revyer, tragedier, farser och klassiker som sattes upp. Alla delade de en viss ton, en kombination av direkthet och respekt för åskådarna. Sarkola lärde sig att teatern går under utan sin publik, också försäljningsmässigt. 

– På Teaterhögskolan blev relationen till publiken mycket mer avlägsen. Men jag vill verkligen nå ut, det är där jag tycker att det händer.  

Idealet beskriver hon som ”det experimentella i mainstreamen”. Att sträcka sig utåt men att man väl där lyckas tänja på betydelserna, göra något nytt. Det är de stunderna hon menar att känns häftiga i salongen. 

Sarkola skriver sina pjäser för sig själv som regissör. Trots att regin kan förlöpa kollektivt, vaktar hon ändå texten noggrannare. Till stor del beror det här på att pjäserna utgår ifrån egna iakttagelser och självbiografiskt material. En skygg inre erfarenhet kräver ett finkänsligt gehör.  

– Jag söker en exakthet i det subjektiva som är svår att skriva fram kollektivt. Det är nog orsaken till att jag också nu skriver prosa. Den typen av text kan tjäna ett jag bättre.   

Psykologi har alltid fascinerat Sarkola

Finns det något som är för privat för att sättas upp på scen? 

– Snarare skulle jag säga att det är ofärdigt. Konsten uppstår inte bara ur det, då saknas en form. Om jag skriver något om mig själv tänker jag inte att det inte kan användas, bara att det inte är klart.  

Psykologi och psykiatri har alltid fascinerat Sarkola. Frågan ”Varför är människor som de är?” har hemsökt henne ända sedan barndomen och livet som ett jag har grundlagts av en djup oro. Hon minns en resa till Mongoliet:  

– Vi är där på bergen, så långt ifrån all civilisation och allt som är mig bekant. Så bryter något gräl ut och en insikt närmast klyver mig: Jag kommer inte att komma undan mig själv. Här står jag vid världens ände och är ändå samma människa och har samma problem. Det var så otroligt frustrerande.  

Insikten om att man inte alls är som man vill vara mynnade ut i pjäsen Jotain toista (Något annat, översatt av Janina Jansson) som sattes upp på Q-teatteri år 2015. Begär och beteenden har stelnat, åtrå och intimitet är svåra att förena med varandra. Fantasin om en främling i en buske är enklare än att möta den du lever med i hennes sexualitet. Det senare kommer med en hel värld av ansvar och pinsamheter. 

Är ett liv tillsammans med någon annan inte ämnat för alla?

Jag föreslår att parrelationer ofta tvingar en till vissa fulare insikter om en själv, medan det i sällskap av vänner och bekanta är lättare att upprätthålla ett mera idealiskt jag.  

– Visst är det så. Därför tycker jag också så mycket om att vara vän.  

Men om man väljer att leva ensam, värjer man sig av rädsla eller är ett liv tillsammans med någon helt enkelt inte ämnat för alla? Sarkola hoppas i sin nästa pjäs komma in på just den frågan. Förgät mig, som har urpremiär på Svenska Teatern i december 2025, utgår ifrån ett faktiskt fall där en person med pseudonymen ”Gunnel” lever utan intima relationer och familj i en uttalad önskan om att bli bortglömd efter sin död.  

Personen ifråga tog själv kontakt med Sarkola och föreslog ämnet som tema för en pjäs. Hen erbjöd inte sig själv som medverkande, men sakteligen omdanades upplägget i den riktningen. Den dokumentära formen utarbetades efterhand. Sarkola mejlade frågor och ”Gunnel” svarade på dem i text, och nu kommer samtalet framföras som del av föreställningen. Dramaturgin och uppbyggnaden har därmed dramatikerns handavtryck, även om den intervjuades svar stundtals är närmast ordagrant återgivna. På scen ska de gestaltas och anonymiseras av skådespelaren Anna Hultin.  

 Jag vet inte ännu hur jag ska lösa mitt alter ego på scen

Att pjäsen snart existerar åskådliggör, möjligen omedvetet, den klyvnad som går att finna i en person som ”Gunnel”. Å ena sidan en uttalad vilja att bli bortglömd, å andra sidan en skuggsida av jaget som stångas emot den här impulsen, bryter igenom. Det är inte alla bortglömda som får en föreställning om sitt liv uppsatt på en teaterscen.  

Under arbetet växte också upprymdheten hos den intervjuade, hen menade sig vänta på Sarkolas frågor för att bli tvungen att tänka på sitt liv, kanske för första gången.  

– Jag antog rollen som antagonist i samtalet. Det föll sig ganska naturligt. Till det yttre har ju ”Gunnel” konsekvent fattat alla val i motsats till mig själv. Inga barn, ingen partner, ingen terapi, inga nära relationer med barndomsfamiljen.  

Även om pjäsförfattaren under intervjun är mera av en antagonist är Sarkola inte fullt på det klara med hur hon själv tänker.  

– Och jag vet inte ännu hur jag ska lösa mitt alter ego på scen. Sådant kan lätt bli fel. Det som känns viktigt är att synliggöra den dokumentära arbetsprocessen, inte dramatikern som karaktär. 

Trots att den dokumentära formen är ny för Sarkola, står dialogen i centrum i både hennes pjäser och romaner. I den andra romanen Min psykiater, som utkom 2024, utgör det terapeutiska samtalet terrängen där könsrelationer gestaltas. Fantasin om det borgerliga heterosexuella livet förtätas i den äldre manliga psykiatern. Läsaren bjuds in till att tjuvlyssna på läkarens imaginära umgänge med sin fru och vänner, där det sagda antagligen blottar mera av patienten än fantasiobjektet.  

Könsfrågorna framträder också då jag och Sarkola käbblar lite om Lars Norén. Båda är vi övermäktigt förtjusta i hans författarskap, i den genomlysta dialogen, precisionen. Utanför texten är situationen mer tvetydig. Ett manligt regissörsgeni är en mer abstrakt karaktär för egen del, jag plågas inte av det, i varje fall inte medvetet. Sarkola menar sig däremot kunna tappa in på en enorm ilska vid minsta antydning av manlig konstnärskult.  

Jag har nog inte tillgång till samma vrede, men jag tror att det beror på att jag känner mig närmare anknuten till litteraturen snarare än teatern. Där är man ensam på ett annat sätt.  

– Så är det nog. Min ilska är ett direkt resultat av det jag sett och hört om på fältet. Det är enkelt att se att en kvinnas penna kan vara lika vass som mannens, men i den kollektiva formen som är teater tycks man behöva söka sig till en messiansk figur. I varje fall händer det om och om igen. Och ”märkligt” nog så råkar största delen av teatercheferna vara män och det är råkar också vara så att det är män som regisserar för de stora scenerna. 

Ledarskap är en fråga om vad man vill göra med rummet

I sista hand hävdar Sarkola att det är en fråga om vilken typ av ledarskap vi önskar oss. Hon understryker att det inte enbart är fråga om kön, även om det traditionellt manliga och det traditionellt kvinnliga kan skönjas i problemformuleringen. På den fronten ser hon stora omvälvningar ske bland de yngre generationerna. Själv är Sarkola skolad i en regissörsroll vars främsta syfte var att behålla auktoriteten, att veta och inte fråga.  

– I slutändan är ledarskapet nog en fråga om vad man vill göra med rummet. Vad förväntar vi oss av en föreställning? Eftersöker man en enhetlig extas eller vill vi göra något mjukare, mer kluvet?  

Det är väl alltid något lite kusligt med kollektivitet? En salong hysterisk av skratt kan innehålla fröna till en lynchmobb. Det är samma typ av oberäknelighet i luften.  

– Ja. Jag kommer nog att fortsätta ha en olöslig konflikt med den kollektiv formen i teater som drar till sig masspsykosfenomen. 

—

• Milja Sarkola intervjuades av Rakel Similä. Intervjun är gjord med stöd från Gesellius Stiftelse.
Denna artikel publicerades 21.8.2025 på Tinfo.fi.
Svenska Teatern har fått lov att återpublicera artikeln.