Från fattig pojke från Kimito till förmögen konstmecenat – Amos Andersons livshistoria kan liknas vid en askungesaga. Varifrån kom Andersons generösa inställning till konsten? Marjatta Grenman, mångåriga guide på Andersons herrgårdshem i Söderlångvik, och Gunilla Hemming, författare av den nya pjäsen Amos A, tecknar en bild av hur hans roll som kulturpersonlighet tog form.

Det är lätt att bilda sig en uppfattning om Amos Andersons estetiska smak – det räcker att vandra genom hans forna hem på Georgsgatan i Helsingfors eller besöka Söderlångvik gård på Kimitoön. Båda fungerar idag som museer, och tillsammans bildar de ett storslaget monument över en person med känsla för det historiska och med ett hjärta för dekorativa detaljer.

Resultatet? En eklektisk blandning av gustavianska möbler, empireinspirerade guldspeglar, renässansmålningar föreställande Madonnor, tyska porslinsfigurer, kristallkronor, grumliga landskapsmålningar – och konst av finländska konstnärer från första halvan av 1900-talet. Det hela ramas in av kolonner och karyatider i antik stil. Det skulle kunna uppfattas som konservativ kitsch – om det inte vore för det påtagliga allvaret i Andersons samlingar. Mycket varierat, men aldrig slarvigt.

Amos struntade i om föremålen var äkta

Marjatta Grenman har verkat som guide på Söderlångvik gård i ett kvartssekel och känner huset med inredning som sin egen ficka.

– Amos tyckte om guld och krumelurer, men det behövde inte vara äkta, säger Grenman.

– Han brydde sig inte om ifall något inredningsföremål i gammaldags stil i själva verket var en nytillverkad kopia.

Huvudsaken var att det såg fint ut. I sina personliga inköp var Anderson uppfriskande befriad från snobberi. Trots att han var en affärsman ända ut i fingertopparna införskaffade han inte konst i investeringssyfte, med förhoppning om att värdet skulle stiga. Inte heller valde han att fokusera på någon specifik stil eller konstnär, vilket annars är brukligt bland förmögna konstsamlare.

– Jag har förstått att en konstkännare kan tycka att Amos samling var för eklektisk – han tycks ha valt konst på basen av motivet eller annat som inte ska vara nummer ett då man betraktar konstens kvalitéer, säger författaren Gunilla Hemming som står bakom den nyskrivna pjäsen Amos A.

– Men han köpte ju sådant som han tyckte såg trevligt ut, och det är ju en alldeles rimlig inkörsport! Man får kanske acceptera att Amos inte alltid hade så god smak. Fast så köpte han också till exempel konst av vissa konstnärer för att stödja dem. Kanske var det hela egentligen ganska avslappnat.

Europas förmögna män gav Amos inspiration

Att Anderson kom från enkla förhållanden och var selfmade är en central del av hans livshistoria. Marjatta Grenman uppfattar hans breda och aktiva engagemang för kulturen som en del av hans formidabla klassresa.

– Han iakttog mycket noga hur Europas förmögna män levde och vad de ägde, och tog modell av det. Det hörde till att ha en herrgård på landet och ett fint boende i stan, att befatta sig med konst och delta i bjudningar, att klä sig på visst sätt, att resa, att läsa en utvald litteratur, att gå på opera… Det var en vedertagen livsmodell. Genom att göra allt detta kom Amos att bli tagen på allvar och accepterad inom de sociala kretsar han ville tillhöra.

Barndomens kulturella intryck och andliga avtryck

Gunilla Hemming bekräftar kopplingen mellan kulturell bildning och social ställning, men poängterar att Anderson också drevs av en verklig vilja att delta i det nationsbygge som skedde under hans livstid.

– Det ena utesluter ju inte det andra – man kan ha ett intresse för något och samtidigt inse att det bygger upp ens anseende och position. Anderson engagerade sig väldigt mycket i samhällsfrågor, ekonomi, bildkonst, teater, religion… Han ville ha ett finger med i spelet lite överallt. Men han ville nog också vara en bemärkt person, och få erkännande för sina insatser. Det sägs att när han donerade medel så skedde det å ena sidan anonymt, men å andra sidan såg han till att det nog ändå kom fram vem som låg bakom.

Till Andersons största kulturella bragder hörde betydande understöd till Svenska Teatern, Helsingfors Konsthall och Villa Lante i Rom, samt grundandet av Konstsamfundet, som han även testamenterade hela sin förmögenhet till. Idag driver föreningen bland annat det internationellt kända museet Amos Rex. Och trots den beräknande aspekten av Andersons stora insatser lyfter också Grenman fram att hans förhållande till konsten var djupt rotad.

Ett eget kapell

I sin barndom gick Anderson endast fyra år i folkskola i Kimito, men undervisades då av lärarna Adèle Weman och Nils-Oskar Jansson-Vretdal – båda kulturella eldsjälar. Weman verkade som författare och Jansson grundade hembygdsmuseet Sagalund. Marjatta Grenman tänker att båda lärare antagligen sporrat Anderson, och att de bland annat är att tacka för hans aktivitet i den lokala ungdomsteatern under de tidiga tonåren.

– Dessutom satt hans pappa i kyrkorådet, och familjen gick varje söndag i kyrkan. Uppskattningen av musik och andlighet kommer säkert därifrån. Då Anderson fick stipendium för att studera i Göttingen kunde han bekanta sig med praktfulla kyrkor fulla av guld och glasmålningar och målningar av Madonnor. Det lämnade ett bestående intryck.

Anderson kom bland annat att understöda renoveringar av Nådendals kyrka och Åbo domkyrka, och bekosta tävlingar i körsång. Dessutom konceptualiserade och producerade han i början av 1920-talet en turnerande pjäs om en fallen nunna. I sitt hem på Georgsgatan lät han också bygga ett litet kapell med egen orgel.

”Han skapade sin image med omsorg”

– Han var ganska kysk som person, och gav inte ut av sig själv åt andra, säger Hemming.

– Men han ville omge sig med människor och stå i centrum.

Grenman håller med om att Anderson var en mångbottnad person, både social och ensam på en och samma gång. Hon sammanfattar honom som “fenomenet vid namn Amos” – han skapade sin image med stor omsorg och integritet. Genom att hänge sig till konsten såg han till att bli ihågkommen även långt efter sin död.

Föreställningen Amos A får premiär 4.9 på Svenska Teatern.