Kolumn: Många monster tycker om att måla

Många monster drömmer om att skapa konst. På ett bröllop i somras påminde mitt bordssällskap mig om att Hitler hade verkliga konstnärsambitioner och att han blev allt bittrare ju fler av drömmarna som krossades.

Inte för att göra en Lars von Trier nu, men jag vet också hur ont det kan göra när man känner sig som en missförstådd och misslyckad konstnär. Och när man är sårad och känner sig rånad på kärlek och uppskattning är det tyvärr en väldigt basicbitchig reaktion att söka smärtlindring genom makt och hämnd. Man föds inte till ett monster. Man blir det.

I HBO-serien Industry stirrar en av huvudkaraktärerna, Yasmin, lite för länge in i avgrunden och förvandlas till ett av tv-historiens mest älskvärda monster. Hon blir en spegelbild av det predatoriska beteende hon vuxit upp med. Under en lyxig affärsresa till en potentiell samarbetspartners slott i Österrike får Yasmin sova i värdinnans favoritrum, ett rum som innehåller slottägarens habseligkeiten, ett ord som förklaras som “egendomar närmast ens själ”. Nästa dag upptäcker Yasmin att hon sovit bredvid en målning signerad ”A. Hitler”. Hon stannar upp. Känner chocken. Men fortsätter sedan mot pengarna. Yasmins karaktär, som delvis är baserad på Ghislaine Maxwell, är manipulativ och sadistisk, men också oerhört charmig. Jag märker att jag hejar på henne. Hon är ju så glamorös. Yasmins skönhet och smak för vackra ting får mig gång på gång att förväxla estetik med godhet.

Skönhet är också det som ofta låter oss skilja mellan monster och monsterkonst. Är verket bra blir det lättare att tillåta mörker. Men få monster har en Monet i sig och ändå säljer monsterkonst. Hitlers målningar är eftertraktade, till och med förfalskningarna har en egen marknad.

Många monster tycker om att måla. Men ännu fler älskar att samla på konst.

Taika Mannila
Konstnär, författare, DJ