Marius von Mayenburgs Nattland är en intelligent svart komedi. När jag fick texten av Svenska Teatern kändes det genast som en intressant utmaning att sätta upp den. I Finland spelas för det första väldigt få samtida tyska pjäser, och få pjäser som är politiska. Mayenburg tar in politiken på scenen genom individerna. Pjäsen gör inte anspråk på att ha svaren på de politiska frågorna eller ta ställning för det ena eller det andra, utan ställer snarare aktuella frågor. Det är ett samtal om mänsklighet, en spelplan där man med den tyska teaterns uttrycksmedel prövar att tala om svåra frågor, och där saker och ting drivs till sin spets.  

Jag fascinerades av textens rytm och teatralitet. Jag älskar Mayenburgs sätt att leka med den fiktiva berättelsen genom att ibland öppna upp berättandet för publiken med hjälp av berättartext. Det passar utmärkt ihop med mitt eget sätt att göra teater.

Jag tog examen som regissör från Zürcher Hochschule der Künste år 2025 och bor fortfarande i Schweiz. Jag arbetar både i Finland och i Centraleuropa. Jag upplever att min egen estetik har fler influenser från den tyskspråkiga än från den finländska teatertraditionen. De föreställningar som har haft störst betydelse för mig har jag sett i tyskspråkiga länder. Därför känns det också “som hemma” att regissera Mayenburgs tyskinfluerade text.  

Mayenburgs Nattland är framför allt en talpjäs, men jag har satt min egen prägel på föreställningen genom video, rörelse och hundar. När jag funderade på pjäsens estetik fick jag en stark inre bild av schäfrar. Den återkom från flera håll och blev allt starkare, och till slut bestämde vi oss för att lägga till hundarna i verket. För mig representerar dessa framför allt den strukturella rasism som finns på många nivåer i samhället. Redan under planeringsskedet märkte jag hur hundtemat på ett naturligt sätt genomströmmade hela tematik­en och texten, och därför blev det en viktig del av min regi. 

Sommaren 2026 reste vi till Wien för att filma i Ruprechtskirche. I Mayenburgs text finns inte den manliga figur som förekommer i Hitlers målning och som i vår föreställning väcks till liv genom kyrkan. För mig kändes det viktigt och intressant att föra in en verklig kyrka i verket. Den förankrar föreställningen i verkligheten och påminner om att kyrkan faktiskt existerar och har gjort det i århundraden. Att visa en verklig kyrka ger också de annars fiktiva gestalterna ett större djup.  

Att använda video som en del av det visuella berättandet är typiskt för min teaterestetik. Video bara för sakens skull intresserar mig inte, utan endast som ett innehållselement. I Nattland är videons funktion att zooma in och zooma ut. Genom det kan vi synliggöra pappans tomma lägenhet på övervåningen men också hundarnas värld och Wien. Det är ett rum som öppnar en dörr till verkligheten. 

Anna-Maria Lipponen

Regissör

Anna–Maria Lipponen

Regissör, videodesign

Tinja Salmi

Scenografi och kostymdesign

Tuomas Honkanen

Ljusdesign

Johanna Puuperä

Musik och ljuddesign

Maria Karhu

Maskdesign

Sonia Haga

Evamaria

Sophia Heikkilä

Judith

Patrick Henriksen

Philipp

Anna Hultin

Nicola

Mitja Sirén

Fabian

Niklas Åkerfelt

Kahl

Hellen Willberg

Luise (medverkar på video)

Klaus Huhle

Far i Wien (medverkar på video)

Nästan alla känner till att Adolf Hitler i unga år drömde om att bli konstnär, innan hans  drömmar tog en mörkare vändning och blev till en mardröm för hela världen. 

Vid arton års ålder reste han från sin hemstad Linz till Wien för att söka in till stadens konstakademi. Under skolåren hade hans lärare noterat en viss talang för teckning, men vid akademin blev han inte antagen. Inträdesprovet bedömdes som otillfredsställande, särskilt när det gällde förmågan att avbilda människor. Däremot ansågs han ha fallenhet för arkitektur. Ett år senare, efter moderns död, fadern hade avlidit redan tidigare, bosatte sig Hitler permanent i Wien. Till en början levde han på sitt arv och försökte på nytt bli antagen till konstakademin, men fick ännu en gång avslag. 

Redan under tonåren i Linz hade han påverkats starkt av den tyska nationalismen. Han beundrade Richard Wagners musik och försjönk i föreställningar om Tysklands historia och storhet. I Wiens mångspråkiga och mångkulturella miljö började han alltmer förakta det han uppfattade som främmande inslag i den tyska kulturen. Här radikaliserades sannolikt också hans antisemitism, i en stad där judehatet redan hade djupa rötter och stark politisk närvaro. Ganska fort tog arvet slut och Hitler sjönk ner i djup fattigdom. Han tog tillfälliga arbeten och försökte försörja sig genom att måla och sälja akvareller till turister och konsthandlare. Från dessa år härstammar de flesta av hans bevarade bilder: framför allt akvareller med arkitektoniska motiv, fasader, kyrkor och stadsvyer. 

De flesta bedömare är ense om att hans konst är stel och livlös: tekniskt inte helt oskicklig, men utan egen stil eller konstnärlig vision. Ändå finns det fortfarande ett morbidt intresse för Hitlers konst. En marknad existerar, och enskilda verk har sålts för summor på över 100 000 euro. 

Utdrag ur en mejlkonversation mellan regissören Anna-Maria Lipponen och skådespelaren Klaus Huhle (f. 1956). Huhle är född i Tyskland, numera bosatt i Wien, och medverkar i föreställningen på video.

ANNA

Hej Klaus, hur går det där i Wien?

Under de senaste veckorna har jag tänkt mycket på ett av föreställningens huvudteman – den tyska skulden. Jag frågade mig om det är en sak som verkligen berör tyska människor, eller är det ett mera samhälleligt fenomen? Gällande Tysklands nuvarande Israelpolitik får jag, tillspetsat sagt, en uppfattning att det saknas kraft och mod att gå vidare efter skulden för Förintelsen. Knappt någon kan förneka det faktum att Israel även för tillfället begår folkmord och upprepar detsamma som judarna upplevde under Hitler. Hur länge måste man som nation känna sig skyldig och på så sätt möjliggöra följande folkmord?

KLAUS

Under min tid i Tyskland hade jag aldrig intensiva kontakter med parlamentariker. Det fanns naturligtvis undantag. Jag tyckte att de personliga och samhälleliga reaktionerna på Förintelsen alltid var för ytliga. Att vara medveten om ett folkmord i dess fullständiga omfattning betyder ett ansenligt mått av avsky mot förövarna och en solidaritet som syns i vardagen med de vänner och anhöriga som drabbats av folkmord. För mig är generaliseringar av judar och palestinier inte till hjälp. 

I Israel har man ständigt demonstrerat, och gör det fortfarande, mot Israels imperialistiska politik och mördandet som är kopplat till den. Att den nuvarande tyska förbundsregeringen egentligen inte visar någon som helst solidaritet med demonstranterna i Israel, beror på ekonomiska band med Israel och på hela Mellanösternpolitiken. Men inom Vänstern, De Gröna och delar av Tysklands Socialdemokratiska Parti finns många kontakter till proteströrelsen mot Netanyahuregeringen. Förintelsens historia spelar i det sammanhanget en mindre roll än EU-politikens arrogans i Mellanöstern och dess långvariga stöd till USA:s Mellanösternpolitik och dess folkmord i Palestina, såväl i Gaza och på Västbanken.

Jag ser ingen genomgående ”tysk” hållning till detta tema, utan snarare ett politiskt och ekonomiskt ställningstagande. I Finland är det nog inte annorlunda. Generaliseringar som görs på basen av nationstillhörighet är varken tidsenliga, eller träffar kärnan i diskussionerna. Jag tror att återgången till det nationella är en villoväg, som tyvärr redan flera gånger lett till krig, okunnighet och förstörelse. 

ANNA
Mayenburg skriver mycket om tystnadskultur i Nattland. Jag har ofta hört sägas att man i Tyskland, när man håller på att lära känna varandra eller som småprat aldrig ska tala om religion, politik och framförallt inte om Förintelsen. Men i min föreställningsvärld är det enda sättet att lösa stora problem i världen att möta dem, tala om dem, att närma sig det nya och skrämmande och bli bekant med andra människor och deras tankevärldar och att försöka förstå sådant som ibland kan vara svårt för en själv. 

KLAUS 

Eftersom tyskar är så olika rekommenderar jag att man ger sig in i diskussioner fördomsfritt. Inte heller i debatter med högeranhängare är fördomar till någon hjälp. Högerns ledargestalter bör man däremot motsäga offentligt och gång på gång påpeka att de tycks sakna andra idéer än lögner, förstörelse och motbjudande skenbar styrka. 

ANNA 

Det känns som att vi idag är på väg i precis motsatt riktning och in i den egna bubblans trygghet. Eftersom högerpopulismen och högerradikalismen ökar allt snabbare i Europa, så är det väl nu vi behöver kommunikation, berättelser om människor? Det är lätt att gömma sig bakom terminologi och generaliseringar: Holokaust, koncentrationsläger – allt det där var då, inte berör det ju oss längre – och samtidigt händer allt återigen i ett sammanhängande förlopp. Borde man inte just nu tala ärligt om de här sakerna? 

KLAUS 

Kommunikation och tydliga ställningstaganden när det gäller motstånd är något av det mest berikande och glädjeframkallande som finns. Samtidigt har motstånd alltid varit ett vittomfattande begrepp. Kanske behövs det ett mer träffande ord för den vänsterorienterade humanistiska vägen. Högern har med sina slagord vunnit stort gehör bland sina anhängare. Resultatet av all patriotism blir förr eller senare krig, och detta passar väl in i den nuvarande nyhetsbilden. Lögner och förskönanden om krig är en del av högerns politiska maskineri. Folkmord, rasism, patriotism och patriarkat hör ihop och väcker omedelbart känslor i diskussionen. Det stärker motståndet mot högerpositioner och skapar en känsla av glädje och mening. 

ANNA  
Har du under ditt liv varit tvungen att tiga om de här sakerna? Eller har samhället uppfostrat dig till att tiga? 

KLAUS 

Tills jag var ungefär 30 år gammal kunde jag knappt tala om kriget med min far. Det var lika för mina vänner. Då förstod jag till slut att det handlar om en slags tystnadspakt förövarna emellan, och inte ett personligt problem mellan mig och min otillräckliga far. Sedan jag var 21 år gammal har jag bott i olika former av kollektiva boendeprojekt. För närvarande i Wohnprojekt Wien. Ni är hjärtligt välkomna att hälsa på. Även inom teater och film arbetar jag antingen som frilans eller i kollektiva strukturer. Det offentliga rummet är mycket viktigt för mig. Det måste hållas levande. 

ANNA 

Och känner du skuld över det som har hänt i Tysklands historia?

KLAUS 

Nej. Eller kanske lite. Åtminstone har jag ständigt en känsla av att jag måste ta ställning och förhålla mig till det. 

ANNA 

När du läste Mayenburgs ursprungliga text, hur skulle du beskriva den människobild han skrivit in i den? 

KLAUS 

Kluven. Fortfarande. Materiella ting och allt prat om dessa, avleder ständigt från de stunder som verkligen ger lycka och samtalen om dem. Mayenburg är snarast sysselsatt med det privata, personliga familjerelationer och behovet att skydda dem utåt, även när det inte finns något att skydda. Men även här gäller: Det privata är politiskt. Det är också Mayenburg. Kluven. 

ANNA

Du har inte sett vår föreställning ännu, vad önskar du få se?

KLAUS

Att ni fattar beslut som ni sedan måste brottas med. Pjäsen är full av existentiella frågor. Även mitt irrande genom Wien präglades av ett ständigt, rastlöst ifrågasättande. Och känslan av ”Är du ensam kan de kuva dig”.