Ylva och Asko om sina roller, livslång kärlek och pjäsen Innan avfärd – se video

2.12.2022 Nyheter

Asko Sarkola och Ylva Ekblad är två erfarna skådespelare som trots sina långa karriärer aldrig tidigare spelat mot varandra. I innan avfärd ska de spela ett äldre par som binds samman av en livslång kärlek. Pjäsen beskriver denna kärlek på ett vackert och mångbottnat sätt. En eftermiddag då repetitionen är slut slår de sig ner i en blå soffa i skådespelarnas foajé för att samtala om sitt rollarbete och att vara skådespelare.  

DOKUMENTÄRVIDEO. Ylva Ekblad och Asko Sarkola intervjuas inför premiären på Innan avfärd.

– Det var verkligen på tiden att vi fick jobba ihop, slår Ekblad fast.

– Det känns tryggt med Ylva, i rollen jag gör vill jag ju aldrig släppa henne. Det är bland annat det pjäsen handlar om, säger Sarkola.

– Tematiken är intressant… om kärlek, åldrande och hur man hittar livstråden efter att ha förlorat sin livskamrat. Det hände något särskilt med texten när vi kom upp på scengolvet och började repetera fysiskt, inflikar Ekblad.

Asko Sarkola spelade rollen som André också i succépjäsen Pappan, som liksom Innan avfärd är skriven av Florian Zeller.

– Jag spelar delvis samma person även om de två pjäserna inte är direkt kopplade till varandra. Zeller förnyar väldigt begåvat dramatikens uppbyggnad. Här finns inga självklarheter utan han leker mycket med själva berättelsen ur olika perspektiv. Han är en mycket spännande dramatiker, säger Sarkola.  

– Ja han gör det inte lätt för oss skådespelare. Vi utmanas att göra val. Svaren står inte utskrivet i pjästexten. Det blir vår uppgift att hitta dem, eller kanske inte svaren, mer att hitta frågorna, tänker Ekblad.

Hur är det att jobba med Ulrika Bengts som regissör

– Jag tycker mycket om att jobba med Ulrika. Vi har jobbat rätt mycket ihop. Hon har ett fint sätt att göra oss delaktiga i processen. Ulrika peppar oss på ett sätt som är inspirerande, ler Ekblad.

För Asko är det ett första möte med regissören.

– Mycket stimulerande. Ulrikas filmer Lärjungen och Iris är ju helt fantastiska. Hon arbetar mycket visuellt… en fantastisk regissör, säger han.

Kan ni känna igen er själva i rollkaraktärerna.

– Nu har jag inte en minnessjukdom som André i pjäsen, men det gäller att alltid hitta beröringspunkter så att man förstår rollfiguren, säger Asko.

Ylva inflikar med en liknelse.

– Jag tänker ofta på rollarbetet som om jag har luckor inuti mig och att jag i varje ny produktion vill öppna en ny lucka. Jag vill inte gå på med det gamla beprövade. Jag vill förmedla något nytt i varje roll jag gör och aldrig bli för bekväm, men det skall ändå finnas inuti mig förstås, tänker Ekblad.

Händer det att ni går så mycket in i rollen att ni tar den med hem?

– Nej, det här är ändå ett arbete och ett väldigt intressant sådant, säger Ylva och Asko kan bara hålla med.

– Det går inte att bli bättre med rollfiguren om man blir ett med rollen. Det är ändå en estetisk form vi jobbar med och vi spelar ju för publiken. Det är meningen att publiken skall gråta och inte vi, säger han.

– Ja du går ju ändå hem som Asko och inte som André, säger Ylva.  

– Precis! Även om det kan bli så ibland men det är inte särskilt sunt.

Finns det något som alltid består i ert yrke?

– Det finns någonting som aldrig förändras och det är jag väldigt mån om att bevara. Det är lika skört, spännande och levande varje gång. Om den känslan försvinner kan man lägga av med skådespelararbetet, säger Ylva.

– Det som också är detsamma är det första mötet med publiken, inflikar Asko.
–  Allt innan är bara teori och man kan ha hur bra teser som helst, men den historia vi vill berätta måste också fungera för publiken. Det är varje gång lika spännande att se hur publiken reagerar.

Ylva spinner vidare på tanken.

– Det kan också vara olika från gång till gång fast det är samma föreställning. Ena kvällen får vi ett fantastiskt gensvar och en annan gång får vi jobba lite mer för att nå ut. Men vi kan inte börja improvisera, vi måste hålla oss till de ramar vi fått. Det är skönt för inom dessa tydliga ramar kan vi sen vara hur fria som helst.

– Man skall våga kasta sig ut i otryggheten, men också våga vara rädd eller göra bort sig, säger hon.

–  Det gäller att inte tappa stilkänslan. Det finns en överenskommelse både inom arbetsgruppen, men också med publiken, om vilken form vi jobbar med, understryker Sarkola.

Är det en tillgång som skådespelare att bli äldre?

– Det är få yrken som man kan utöva hur länge som helst så länge bara minnet fungerar, ler Asko lite förnöjt.

Ylva tycker om frågan och svarar uppriktigt.

– Jag tycker det är underbart att åldras så länge man får vara frisk förstås. Det är så sorgligt att man inte respekterar det mer i vårt samhälle och använder äldre människor. Ju längre vi lever desto fler åldrar har vi med oss. Vi får bara mer och mer i vårt bagage. Det är fint att kunna använda sig av det.

– Vad jag kan sakna i Svenskfinland är att det inte finns så många av oss äldre skådespelare som får komma fram. Det är därför så skönt att få spela med Asko som är lite äldre, med mer erfarenhet och bagage, ler hon och tittar på Asko.

Vad betyder livslång kärlek för dig, Asko?

– Det är en känsla som fördjupas och ett förtroende… en trygghet och en tolerans – att hitta den här personen på nytt om och om igen varje morgon. Och så måste man ju uppleva att det är underbart att vakna varje dag tillsammans. Kärleken finns i blicken. Hur man ser på varandra.

När intervjun är slut vänder sig Ylva sig till Asko och ler frågande,

– Vad är det att vara skådespelare Asko?

Han tittar på henne som om han har svaret. Ylva svarar själv på frågan.

– Jag tycker att det är det mest fantastiska yrket man kan ha. Just för de här luckorna vi alla har inom oss. Många människor har de flesta luckorna stängda, men vi får öppna dem och hitta nya saker i oss själva i och med det här yrket. Det är fascinerande.

– Det är också viktigt at behålla en naivitet och barnasinnet, leken!

Liksom ett barn försöker vi genom leken förstå verkligheten, utan denna naivitet kan man inte vara skådespelare, fortsätter Sarkola.  

Vad vill ni att publiken tar med sig hem efter Innan avfärd?

– Jag tror att författaren vill att vi skall ha lite mer förståelse för de personer som beskrivs i pjäsen, Säger Asko.
 

– Det viktigaste är att publiken får en upplevelse. Något som har darrat till lite grand. Kanske har de fått en början till någon slags förståelse för vad det är att vara människa.

Det är därför vi är här. Kom och titta och upplev det med oss!

Text: David Lindström. Video Theo af Enehielm

Innan avfärd

– en kärlekshistoria