– Såklart krävdes det en kvinna för att skriva om manlig vänskap

18.09.2018 kl. 15:19
ART är det mest spelade samtida franska dramatiska verket i världen. Yasmina Rezas pjäs har översatts till över 35 språk och har spelats i bland annat London, Chicago, Tokyo,
St. Petersburg och Johannesburg. Pjäsen ingår till och med i den franska studentexamen och är en obestridlig nutida klassiker. Våren 2018 blev pjäsen högaktuell i Paris då samma regissör som stod bakom triumfen från 1994, återuppväckte föreställningen. Tajmingen kunde inte vara bättre för Svenska Teatern att för första gången sätta upp sin egen tolkning hösten 2018.

Konst och vänskap
Efter två produktioner för Svenska Teatern (MAMMA MIA! och Skattkammarön) är det den franska pjäsen ART som fått den brittiska regissören Paul Garrington att börja lära sig svenska. 

– Texten, melodin och rytmen är särskilt viktiga i den här pjäsen. Det hela fungerar som ett musikstycke och det är viktigt för mig att inte befinna mig bakom en ogenomtränglig vägg av ljud, säger han. Men trots musikaliteten och Garringtons egen passion för modern konst handlar ART egentligen inte så mycket om konst som den handlar om tre mäns vänskap.

Handlingen är förvirrande enkel. Serge, en hudläkare som har det bra ställt, har köpt en tavla för 25 000 euro av en uppskattad målare. Duken är vit med smala diagonala streck i vitt. Marc, flygingenjör och gammal vän till Serge, förstår sig inte på verket och deras vänskap brister. Yvan, den tredje vännen försöker förena dem men blir istället syndabock. En minimal intrig för en maximal effekt. 

– Den vita duken, det tomma utrymmet, blir en katalysator för konflikter och öppna frågor. Varför väljer männen att ifrågasätta sin vänskap? Samtidigt, bortom de apokalyptiska stunderna är det en shakespeariansk optimism som dominerar tonen, säger Garrington ivrigt. Det hela blir ett kaos som ändå går mot upplösning, medan åskådaren kan fundera över frågorna som ställs.

Fransk humor i Helsingfors
Det paradoxala med Yasmina Rezas pjäs är att den ursprungligen skrevs som en tragedi, men ändå blev hiskeligt rolig. Pjäsen är en smart bro mellan bulevardkomedi och konstteater, och framkallar genuina skratt. Den är intelligent, ibland bitterljuv och mycket befriande.

Pjäsen är tidlös, men man kan undra hur det ska gå för Svenska Teaterns publik att ta till sig den specifika franska humorn utanför dess nationella kontext? Serge, Marc och Yvan är klassiska parisiska så kallade boboer (“bourgeoisbohemer”): urbana, idealistiska och tämligen arroganta män med bestämda uppfattningar. Boboerna räds varken långa diskussioner eller rena konflikter. 

– Det är nog en av de stora utmaningarna med stycket, men jag litar på skådespelarna, försäkrar Garrington.



Garrington är bekant med skådespelartrion Mikael Andersson (Serge), Max Forsman (Yvan) och Simon Häger (Marc) sedan tidigare, men här medverkar de i en helt annan slags uppsättning än när det senast begav sig. 

– Det finns inget dekorbyte och all energi måste komma inifrån, förklarar Garrington. Allt beror på skådespelarna och det material de själva kommer med. De får välja och byta kläder och musik enligt eget humör. Dessutom är de som människor mycket olika varandra. De skall gestalta en visserligen atypisk men trovärdig vänskap.

Den moderna maskuliniteten
För att lyckas med sin vision räds Garrington inte att närma sig kontroversiella ämnesområden.

– Pjäsen är elegant, intellektuell och statisk. Men vi ruskar om den, gör den kvävande och kantig genom att jobba med en dynamisk och muskulös tolkning av den där det fysiska uttrycket är centralt. 

Det möjliggör ett fokus på viktiga frågor som blivit aktuella i och med #metoo-rörelsen. 

– Pjäsen ger inga lösningar på konflikter som rörelsen uppmärksammat, men den berör diskussionen indirekt genom att referera till den omtalade maskulinitetskrisen. Det handlar nu om att få omdefiniera maskuliniteten – i pjäsen i förhållande till manlig vänskap – vilket är ett ganska ovanligt ämne för män, tycker Garrington. 

– Såklart krävdes det en kvinna för att skriva om något sådant, skrattar han.  

Text: Maimouna Jagne-Soreau   Foto: Valtteri Kantanen


LÄS MER OM PJÄSEN - KÖP BILJETTER

 

 

 

För att bättre förstå våra besökare samlar vi och våra samarbetspartners information om ditt besök med hjälp av cookies. 
Läs mer.

close