Barbro Smeds skrev om varuhuset hon växte upp tillsammans med

01.02.2018 kl. 17:35
En hyllning till en institution och en fantasi som vi alla äger. Men också förvirring och ilska över förändring. Barbro Smeds pjäs Stockmann, Stockmann är en berättelse om varuhuset och tidens gång - med personalen i huvudrollen. Redaktör Camilla Berggren träffade Barbro Smeds i Stockholm för en intervju som publicerades i vårens nummer av teatermagazinet Första Raden. Läs hela artikeln här.


Barbro Smeds stämmer möte på hotell Hilton i Stockholm. Genom stora panoramafönster ser vi ut över Slussenområdet som totalrenoveras. Av området som i tiderna var känt för de finska alkoholisterna som höll till där finns idag ingenting kvar. Vi träffas för att diskutera en pjäs om ett varuhus i hennes hemland, Stockmann, Stockmann, som Barbro Smeds skrivit manuset till.

Klokt nog har Smeds skrivit ett flexibelt manuskript.

– Jag har lämnat litet öppet och inte lagt in allt som hänt de senaste månaderna. Vi kan ändra och foga in nytt material om det händer stora, nya saker, säger hon.

“Man kan inte hålla på och omorganisera hela tiden. Man vet inte vad som gäller.”, lyder en av replikerna i pjäsen som Smeds skrivit.

Människorna har svårt att hänga med i svängarna och det citatet kunde gälla de flesta traditionella institutionerna i Svenskfinland – eller i världen.

Starkt i kollektiva minnet
 

Men oberoende av förändringar lever det som varit viktigt eller haft en speciell innebörd ändå starkt kvar, om inte annat så i det kollektiva minnet.

– Institutionen Stockmann lever i de flesta finländares sinnen. Varuhuset har en otroligt stark symbolik som hänger ihop med vår egen uppväxt och hela 1900-talet. Det ändrar ingen på, det är konstant, säger Barbro Smeds.

Så då det kom en förfrågan från Svenska Teatern om hon är intresserad att skriva en pjäs om det legendariska varuhuset svarade hon genast ja. Speciellt glad är hon över att teatern satsar på nyskriven dramatik som är angelägen.

– Då så mycket förändras vill man känna igen sig, också på teatern. Att ha en relation till en pjäs betyder samtidigt en möjlighet att fundera på sitt eget liv. Därför är det viktigt att teatern kan satsa på originalpjäser och inte bara importerade musikaler, säger Smeds.

Att skriva om Stockmann kändes nästan som att skriva om sin egen uppväxt. 

– Jag nappade genast. Jag har ett så speciellt, personligt förhållande till Stockmann.

Barbro Smeds familj bodde under en period på Högbergsgatan och Stockmann var närbutiken där man handlade allt man behövde.

– Stockmann var vår närmaste mataffär och här fanns de första kontokorten. Då det ibland kunde vara litet svajigt med ekonomin representerade kontot på Stockmann tryggheten. Det höll liv i oss.

 ”Ett varuhus är som varje stort företag och arbetsplats, det är summan av de anställda. Stämningen är beroende av lojaliteten och samman­hållningen bland personalen.”


Men varuhuset betydde mera än så.

– Jag har vuxit upp med Stockmann och det har egentligen tangerat alla skeden av mitt liv.

Så det var förstås på Stockas café på tredje våningen bakom hissarna som ungdomarna träffades efter skolan…

– Det var också här jag fick min första overall och min första teddyjacka, här köpte jag min första smala kjol då de blev populära på 1960-talet. På Stockmann fanns de första jeansen, de första klubbjackorna

Den som är tillräckligt gammal för att minnas hissfröknarna har bevarat det minnet för evigt. För att inte tala om leksaksavdelningen, ett himmelrike på jorden, speciellt om man kom långväga ifrån.

Fångade skickligt upp trender


På 1970-talet kom pop-modet och förstås satsade Stockmann på en alldeles egen avdelning i första våningen: Miss Seventeen. Här fanns kläder som ungdomar tidigare varit tvungna att åka över till Sverige för att skaffa.

– Det är rätt fantastiskt hur varuhuset i decennier lyckats fånga upp samhälls­trender och spegla det nya, som alla vill ha, säger Barbro Smeds.

Så berättelsen om Stockmann är i mycket en berättelse om oss själva, om historiens gång och hur livsstilen förändrats. Varuhuset blev vår ledsagare i livet, mera än en butik. 

Hit går man för att bara flanera runt och se vad som kommit in sedan senast och drömma sig bort en stund. Att träffas under Stockmanns klocka är så självklart att det nästan känns banalt att nämna. 

Tala om institution och kollektivt minne. Att skriva manuset till pjäsen har på många sätt varit en resa tillbaka till barn- och ungdomstiden för Barbro Smeds. Fastän det innehållsrika museét är stängt finns ännu Stockmanns arkiv i Sockenbacka.
Här har hon suttit och bläddrat och kommit ihåg, förutom de självklara personliga minnena har många gamla väckts till liv på nytt.

– Som till exempel “combimannen” han som stod i bottenvåningen och demonstrerade en grönsaksskärare. Det visade sig att han hade suttit i koncentrationsläger och man kunde se siffrorna som var tatuerade på hans arm medan han snitsade till gurkor och tomater.

Vår allas fantasi


Det hände alltid något på Stockmann, man blev alltid överraskad. I bästa fall var utställningarna upplevelser utöver det kommersiella.

– Som den enorma slalombacken från tredje våningen ner i ljusgården. Finland var konstnärligt dynamiskt under 1960- och 70-talen. Det fanns en livskraftig kultur och många innovationer. Stockmann följde med den utvecklingen, säger Smeds.

Senare har Stockmann lyckats med flera legendariska happenings, som till exempel Hanoi Rocks spelning 2005 på taket ovanför klockan.

Barbro Smeds påpekar att pjäsen inte är dokumentär. Inspirationen har hittats bland subjektiva minnen och arkivbilder men pjäsen gör inte anspråk på att berätta hela sanningen.

– Pjäsen har nästan blivit en hyllning, en fantasi som vi alla äger, säger Smeds.

Summan av de anställda


Ett varuhus är som varje stort företag och arbetsplats, det är summan av de anställda. Stämningen är beroende av lojaliteten och sammanhållningen bland personalen. Det är något som pågår bakom kulisserna och som vi kunder inte känner till men nog anar. Man kan gott tala om Stockmanns själ.

– Genom att studera handlingarna i Stockmanns arkiv fick jag en inblick i personalens liv. Man hade en utvecklad fritidsverksamhet, dagvård, personalmatsal. Varuhuset var livet och personalen en stor familj.

På Galna Dagars sista dag hölls en stor maskeradfest för personalen. Tack vare pjäsen får också vi kunder nu inblick i den.

– Pjäsen handlar om en dag på varuhuset, årets galnaste, och det råder karnevalstämning. Därför har vi mycket sång och musik med, litet kabaréstil, avslöjar Smeds.

Hon konstaterar att det överlag är rätt så tunnsått med dramatik som handlar om arbetslivet.

– Skärningspunkten mellan det privata och jobbet är spännande att utforska. Vad betyder det för oss att arbeta?

Personalen har huvudrollen i pjäsen och då det börjar vina i knutarna ställer de sig frågan: Vad händer med oss om Stockmann inte finns? 

– Huvudpersonen är en ung människa som står emot hela konsumtionskulturen. Det är också en viktig aspekt. Människosläktet kan inte hålla på som vi gör idag och det dilemmat har jag försökt placera i pjäsen

Frizon för kvinnor


Egentligen var det helt fantastiskt att lilla Helsingfors fick Stockmann, Nordens äldsta varuhus grundat 1864, bara några år efter förlagan, Le Bon Marché grundat i Paris 1850. 

– Det första varuhuset var en litet finare järnhandel men då man sedan flyttade till Kiseleffska huset invid torget kan vi redan tala om varuhus, säger Smeds.

Hon påminner om den revolution som de första varuhusen förde med sig, speciellt för kvinnors möjlighet att agera självständigt.

– Varuhusen var symbolen för den nya moderna världen och en första frizon för kvinnor utanför hemmet. Här kunde man flanera utan eskort och göra sina köpbeslut.

Dagens varuhus äldsta del byggdes 1932 och är ritat av Sigurd Frosterus.

– Huset är fantastiskt visionärt, från ett gytter av små butiker och verkstäder såldes varorna nu, vackert presenterade i en enormt stor byggkropp med en ljusgård i mitten.

Det är samma stämning som ute i stora världen, som i historiska tv-serier, till exempel Paradiset, som bygger på Emile Zolas roman Damernas paradis.

– De första varuhusen speglar en ny tid, urbanitet, breda gator, att klä upp sig och visa upp sig. Hela utvecklingen är väldigt spännande, säger Smeds.

Förändring smärtar


Det säger sig självt att varje förändring i en folkkär institution med anrikt förflutet kommer att mötas av ett ramaskri. Då varuhuset flyttar om i sortimentet känns det som om någon möblerat om hemma hos oss utan att fråga om lov.

– Eller ta förvirringen som spred sig då kläderna ordnades märkesvis, kommer Barbro Smeds ihåg. Tidigare fanns alla blusar på ett ställe och alla kjolar på ett annat. Nu måste man gå genom hela avdelningar för att kolla in sortimentet på till exempel skjortblusar.

Förändring smärtar och störst är smärtan förstås hos personalen, familjen som inte längre finns utan splittras då ägarna sanerar och säger upp.

Förändringen kan nästan kännas som en personlig förolämpning.

– Då jag går på Stockmann i dag känns det nog som om varuhuset förlorat mycket av sin själ. Kanske har man gjort en för hård gallring i utbudet. Visst känns det lite som att bli sviken, säger Barbro Smeds.

Förr kunde man gå till Stockmann, vad än man behövde handla. Det går inte längre. Näthandeln ökar och shoppingen har ändrat karaktär. Ungefär som konsumtionen av nyheter då den kära papperstidningen blir tunnare och tunnare och vi uppmanas bli digitala.

– Det taktila livet, att röra vid och känna på saker och inhämta en känsla och information går förlorad. Samtidigt tappar vi bort den sinnliga världen, säger Smeds.

Men allt gammalt är inte borta. Ofta tar hon en tur till fjärde våningen för att kolla om guldfiskarna finns kvar.

– Där simmar de fortfarande runt pelaren som om inget hänt, guldfiskarna har inget minne, för dem är allting ständigt nytt.

Varuhuset ska ge vinst


– Paradoxen är att vi måste inse att det handlar om affärsverksamhet, ägarna är stiftelser men de äger varuhuset för att det ska ge vinst, inte för att upprätthålla vår identitet. Det hade vi inte tänkt på, vi har trott att institutionen varar för evigt, säger Barbro Smeds.

Hur framtiden ska se ut för Stockmann vet ingen i dag. På NK, Nordiska kompaniet i Stockholm har man för länge sedan helt övergått till konceptet med ett så kallat köpmannavaruhus, det vill säga att olika firmor samsas i det ståtliga huset.

– Det verkar inte som om Stockmanns ledning skulle ha framtidsreceptet klart för sig. Varuhuset har en historia av att befinna sig mitt i samhällsskeendena, nära kunden. Under krigen hade man stora skyddsrum och tillhandahöll strumpstoppning, verksamheter långt utöver det kommersiella.

Smeds visionerar om vad som kunde vara en stor trend och locka folk till varuhuset igen.

– I dag är återanvändning populärt. Ta fasta på människans behov av att vara hel, ha kontakt med sin sinnliga del, med processerna. Alla småskaliga aktiviteter är populära, som att göra sin egen korv eller brygga sitt eget öl. Öppna kontakter till den här världen, ingen blir populär bara genom att räkna pengar.

Vi suckar och saknar, kanske inte gamla sunkiga Slussen men mycket annat vi levt med. Men vi ger inte upp så länge ens något av de anrika institutionerna finns kvar; tidningshusen, teatrarna, varuhuset...

I dag har Barbro Smeds ingen familj i Helsingfors längre.

– Men Stockmann kan man fortsättningsvis komma hem till, säger hon.

Text: Camilla Berggren • Foto: Karl Vilhjalmsson