Dennis Nylund i stor intervju inför premiären på Allt som är underbart

11.10.2016 kl. 10:30
I familjen finns en mamma som inte riktigt vill orka och en liten pojke som vill hjälpa sin mor att se framåt. Alltså börjar pojken göra upp en lista över allt det som gör livet värt att leva. Höstens monolog på AMOS-scenen tar upp temat depression med nyutexaminerade Dennis Nylund i rollen som sonen.

LÄS MER OM PJÄSEN / BOKA BILJETT

Det finns saker som gör livet värt att leva. Som att plötsligt få så roligt att man frustar ut mjölken man dricker genom näsan. Som att sluta fred efter ett gräl. Som att känna någon så bra att man kan be den kolla att man inte gått från lunchen med bitar av salladsblad klistrade över framtänderna. Må vara att de här sakerna kanske är nummer femhundrasjutton eller tusen på listan över underbara ting i världen. De finns i alla fall.

Pjäsen Allt som är underbart (Every Brilliant Thing) är en dykning ner i havet av gråa och svarta depressionsdagar och samtidigt en berättelse om alla de flytetyg som far omkring i vågorna – såvitt man lyckas få syn på dem. I den här berättelsen är det sonen som står och ropar ut allt som kan hålla ett utmattat huvud över ytan:

Glass!
Vattenkrig!
Att få titta på tv fastän det redan är läggdags!

Dennis Nylund gör sin egen lista över saker som gör honom genuint lycklig:

– Katten, familjen, vänner, att arbeta, läderskor, kostymer, havet …

Nylund är nyutexaminerad skådespelare efter fem år på Teaterhögskolan och ställer sig nu på scenen med känslan av att ha fått en otrolig chans – att forma en föreställning kring ett samhälleligt viktigt tema. Han har sett depression på nära håll och vet hur tung sjukdomen kan vara.

– Jag har tänkt på mindre livskriser som välkomna för att de lärt mig något om mig själv, men depression är något större och allvarligare, säger han.

Allt som är underbart är en pjäs som lever. Sedan den hade premiär i London har den spelats på teatrar i såväl USA som på Nya Zeeland och under föreställningarnas gång har också manuset omformats. Det har författaren, den kritikerrosade brittiske dramatikern Duncan Macmillan, rentav uppmuntrat till.

Den version som sätts upp på AMOS bygger på ett manus som formats i samspel mellan författaren Macmillan, regissören Perrin och skådespelaren Jonny Donahoe, som blivit något av en medförfattare genom  alla de föreställningar han gjort. Han har tagit in sin erfarenhet som stand up-komiker och genom hundratals föreställningar gjort publiken allt mer delaktig i pjäsen. Så kommer också publiken på AMOS att bli en aktiv del av händelserna på scenen.

Interaktiviteten i pjäsen ställer krav på den som uppför monologen.

– Och på publiken, på att den vill delta, säger Nylund.

Manuset greppar depressionstemat med humor, ibland svart som natten, som när sonen skäller på sin mor för att hon försökt ta livet av sig på ett så löjligt sätt att hon misslyckats och i stället ”förmodligen blivit friskare” än sonen själv. ”Gå och hoppa från en bro om du faktiskt ska ta livet av dig!” säger han, nu tonåring och efter mammans andra självmordsförsök både rasande och känslomässigt skörare än vid det första försöket tio år innan.

– Humor är ett viktigt verktyg för att hantera svåra teman. Får man publiken att skratta får man den också att gråta, säger Nylund.

Han talar om vad scenarbete kan vara.

–  Man bär omkring på en hemlighet som man delar ut i små bitar till publiken, speciellt i en monolog, men här blir monologen nu en kollektiv helkvällspjäs som jag gör tillsammans med en massa nya kolleger. 

Macmillans och Donahoes text har under åren fört fullsatta teatersalonger från gapskratt till stilla sorg. Vardagssituationerna i pjäsen får delvis absurd skruv av spänningen mellan den sjukas orkeslösa uthärdande och barnets envetna vilja att göra väl. Under humorn ligger ju författarens ursprungliga tanke som en stadig matta: hans önskan att säga att livet inte måste ta slut i dag, att det finns orsak att orka lite till, att ingen måste vara ensam och att just du varken är konstig eller värdelös. En finländsk publik torde knappast ha problem med att känna igen sig och de sina i situationerna. Den senaste statistiken från Institutet för hälsa och välfärd (THL) visar att var femte finländare insjuknar i depression någon gång under sitt liv; över hälften av de här personerna drabbas av återfall – kvinnor oftare än män. Depressionernas tentakler når långt och berör ett stort antal familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater. Enligt Statistikcentralens senaste siffror har antalet självmord i Finland visserligen minskat med hälften sedan toppåret 1990, men fortfarande tar nästan 800 personer livet av sig per år. Tre av fyra är män. En av tio som försökt en gång försöker på nytt för att slutligen lyckas.

Det är just höga siffror och den tragik som ligger bakom dem som ledde till att grundtexten en gång skrevs. Dramatikern Macmillan tar gärna ställning till samhällsskeenden som sjukdom och klimatfrågor.

Nylund talar i samma banor om sitt yrke.

– Min världsbild har ändrat under utbildningen. Jag ser på nytt sätt på frågor om orättvisa, makt och ansvar. Skådespelaren liksom andas med samhället och gestaltar både det som pågår och som borde pågå. I bästa fall kan jag göra världen lite bättre genom mitt yrke.

I takt med att både pojken i pjäsen och hans lista växer blir det tydligt vilken kraft som bor i det som uttalas. Det blir också klart att sjukdomen aldrig kan viftas bort, men att  man kan gå i närkamp med den. Till exempel genom att låta listan växa och växa:

Bubbelplast.
Solsken.

Att ha ett piano i köket som den lilla familjen kan samlas kring, för att tillsammans ge full hals och låta Ray Charles blues fylla husets varmaste rum.


Dennis Nylund -  Ålder: 31 år  -  Bor: I Helsingfors.
Familj: Sambon, koreografen och dansaren Reija Wäre, och katten Pikkanen. Mamma, pappa och storebror.
Läser: Tyckte väldigt mycket om Elias Koskimies Ihmepoika för att texten är framåtsträvande. Det tragiska gör att man ser framåt, har drömmar.
Känd för: Världsmästare i breakdance 2009, men har idag en högre utbildning i skådespelarkonst än i dans. Uppträtt i musikalerna Spin, Play Me, Jail Break, pjäserna Esplanaden och Fosterlandet  samt i våras i teaterstuderandenas slutarbete Titanic på Svenska Teatern.
Berättande jag tycker om: Charlie Chaplin och Buster Keaton är favoriter. Bra dramatik är lite som poesi – man kan hålla den enkel.
Om konstens roll: Konst är som vatten. Det finns alltid hål där den kommer åt att rinna igenom och hitta fram.
Om framtiden: I framtiden vill jag arbeta i ett bra kollektiv, på scen.

Text: Annika Rentola
Ingick i Svenska Teatterns magasin FÖRSTA RADEN
Annika arbetar som journalist på Hufvudstadsbladet/KSF Media

 
Regissör Ann-Luise Bertell

- Det är sällan man får arbeta med en text som är så varm och vänlig samtidigt som den är både klok, rolig och allvarlig 

 

Det är verkligen en ynnest och stor glädje att få regissera Allt som är underbart. Man räddar ingen från en depression med positivt tänkande, men det får en verkligen att reflektera över sitt eget liv och vad som är underbart och värt att leva för.

Att jag sedan får jobba med en så skicklig skådespelare som Dennis Nylund gör det här till en underbar process, sade Ann-Luise då hon presenterade pjäsen på Svenska Teaterns spelårsöppning.


Foto på Ann-Luise: Tage Rönnqvist .

För att bättre förstå våra besökare samlar vi och våra samarbetspartners information om ditt besök med hjälp av cookies. 
Läs mer.

close