Samtalet under januari scenmåndag bygger på Olga Palos artikel i Nuori Voima .
Läs den här i sin helhet översatt till svenska eller på finska
Scenmåndag 25.1.2021 kl. 18:  Drömmar om en bättre värld: VEM FÅR VARA MÄNNISKA?
​- Ett samtal kring makt, jämställdhet och existensberättigande 
Moderator: Alma Pöysti

Samtalet strömmas på live.svenskateaterns.fi
Alla scenmåndagar blir kvar på sidan även efter sändningen om du vill titta senare.

Vem får vara människa? 

Text: Olga Palo, 18.12.2020, Nuori Voima (läs artikeln på originalspråk finska)

Teaterinstitutionerna definierar vem vi kan identifiera oss med och hurudana berättelser som är värda att berätta. Det ligger på deras ansvar att se till att inga grupper faller bort. Nu har det blivit dags att låta också de underrepresenterade representera mänsklighet. 



Den här artikeln börjar med ett exempel som känns problematiskt att använda. Personerna som gjort föreställningen är mina vänner, en av dem min make. Men när man diskuterar institutionernas roll är det ändå inte så viktigt vem som är kompis med vem, vem som är god eller elak, eller vem som har rätt eller fel. Det som betyder något är hur våra positioner och vår livserfarenhet utformar vår livsuppfattning. Detta påverkar direkt hur vi producerar representationer.

W A U H A U S -kollektivets och Minna Leinos fina Sapiens -föreställning var en stor succé på Nationalteatern år 2019. Med tanke på representation hade den dock ett stort problem: berättelsen om den berättande människoarten var fullständigt vit. De första homosapiens människorna på Afrikas savanner, världens första jägare och jordbrukare, alla länders härskare under alla tider, dagens bankirer och bagare: vita, vita, vita. Mänskligheten – vit. I föreställningen användes ljusa masker från tidigare produktioner för att distansera skådespelaren, som trots allt var vit. Arbetsgruppen fick upp ögonen inför situationen precis innan premiären, och då var det för sent att göra ändringar.

Alla W A U H A U S -kollektivets medlemmar är ytterst intresserade av jämlikhets-, representations- och feministiska frågor, och jag vågar påstå att dessa frågor hör till kollektivets etos. 

Exemplet underlättar uppfattningen om aktörens påverkan på blicken – också hos oss som aktivt funderar på dessa frågor. Om mångfald inte har programmerats in i institutionens strukturer finns det en risk att den färdiga produktionens budskap blir något annat än det som ursprungligen önskades. Men vad spelar allt detta för roll? Alla representerar vi ju samma mänskoart, eller hur? 

Institutioner har enormt mycket makt 

”Konsten och kulturen berättar historier om världen, om vem vi är, hur vi borde leva, vem som är normal och vem något annat. Konsten har en enormt stor betydelse”, säger koreograf och konstnärliga ledare Sonya Lindfors.

”Institutionerna försöker komma lätt undan. De går inte till roten i representationsfrågan. Det finns mycket god vilja och önskan att göra rätt – en vilja att bli sedd som en god aktör och välgörare. Men i praktiken är minoriteter ett sidoprojekt”


Det finländska konstfältet har med ett brak fått upp ögonen för diskussionen om representation, och nu ligger bollen hos institutionerna.  

Skådespelare och regissör Noora Dadu har under det senaste året undersökt betydelsen av rollsättning på det finländska teater- och filmfältet.

”Institutionerna försöker komma lätt undan. De går inte till roten i representationsfrågan. Det finns mycket god vilja och önskan att göra rätt – en vilja att bli sedd som en god aktör och välgörare. Men i praktiken är minoriteter ett sidoprojekt”, konstaterar Dadu.

Dadu understryker att skilda minoritetsprojekt inte är tillräckligt, och inget ändamål i sig. I stället handlar det om något mer omfattande: vem som representerar mänskligheten, konstnärskapet eller det mångfacetterade neutret. ”Just nu tas inte marginalen med i kärnan. Bara genom att placera de marginaliserade i centrum, på stora scener, kan en förändring ske. Så länge huvudrepertoaren förblir vit och cisheteronormativ, om den upprepar detta konstiga antagande gällande finländskhet eller normkroppen, och det sedan görs något skilt invandrarprojekt, så länge kommer ingen förändring att ske. Bara genom att ingripa i den normen, i det som upprätthålls på huvudscenerna, är en förändring möjlig.” Koreograf Ima Iduozee sammanfattade samma sak i en panel som ordnades på Teaterhögskolan 19.10: ”Diversitet i sig är ännu inte progressivt”. 

Det finns skådespelare i Finland som framhäver hur de trots sin minoritetsbakgrund har fått göra olika roller, vilket i många andra länder inte är en självklarhet. Detta är ändamålet. Trots detta rollsätts ”minoritetsskådespelare” i ”minoritetsroller”, och i samband med dessa verk förs ”minoritetsdiskussioner”. Ett ofta omnämnt exempel är Pirkko Saisios Sorsastaja, som sattes upp på Nationalteatern år 2006. Föreställningen behandlade annanhet och rollerna spelades av Saisio själv, Kaisla Löyttyjärvi, Jani Toivola, Amira Khalifa och Henry Hanikka. Suna Vuori skrev om föreställningen år 2006: ”Å ena sidan måste jag erkänna att jag inte heller riktigt brytt mig om hur få mörkhyade skådespelare som syns i andra roller än de som förutsätter ’etnicitet’. Efter den här föreställningen är det motiverat att fråga varför.” Nu har det gått 14 år. Har någonting förändrats? 

”90,6% av alla karaktärer i finländsk film och tv vita, funktionsnormativa, av cis-kön och hetero. Av de omnämnda lite över 9% var största delen stereotypiska och små roller.” 


Av Sorsastajas skådespelare är Hanikka den enda som har spelat på Nationalteatern efter det.  Khalifa, Löyttyjärvi och Toivola har enligt Finlands professionella teatrars Ilona-databas under dessa 14 år sammanlagt gjort sju scenroller, Khalifa sex och Toivola en. För många skådespelare som hör till någon underrepresenterad grupp är listan på gjorda jobb kort. ”När man säger att det helt enkelt inte finns någon, ljuger man. Man säger att det behövs diversitet, men sen finns den bara inte. Visst finns vi, det finns folk, men av en eller annan orsak blir de inte tillfrågade”, påpekar Dadu. 

Kravet att bredda normen är inte nytt. I åratal har olika medier producerat en väldigt snäv bild av Finland. Enligt den nyligen utkomna forskningen av Audiovisual Producers Finland och Metropolia yrkeshögskola var 90,6% av alla karaktärer i finländsk film och tv vita, funktionsnormativa, av cis-kön och hetero. Av de omnämnda lite över 9% var största delen stereotypiska och små roller. 

I Finland förs ingen statistik på etnicitet, vilket gör det svårt att utföra en grundlig jämställdhetskartläggning. Som jämförelse kan ändå nämnas t.ex. att andelen människor med ett annat modersmål än något av nationalspråken är ca 7,5%, och i Helsingfors är det motsvarande antalet över 15%. År 2017 svarade 5% på enkäten Hälsa i skolan att deras kön var något annat än det vid födseln definierade könet. Uppskattningsvis 5-15% av befolkningen tillhör en sexuell minoritet. Det är svårt att uppskatta de funktionshindrades andel av befolkningen, men enligt THL ligger siffran någonstans mellan sju och 29%. Konst- och kulturfältets aktörers bakgrund påverkar direkt bilden av finländskhet som presenteras. Kanske vi konstnärer bara tror att vi skildrar världen, när vi egentligen bara berättar om oss själva och våra vänner? Det har stor betydelse vem vi identifierar oss med, och varför vi hämtar ”de andra” till scenen. 

”Vi når aldrig flyktingens tankar, hens enda funktion är att tillföra någon vändpunkt i huvudpersonens liv.”


Dadu förklarar: ”Det är typiskt att man offerförklarar folk. Drivkraften är någon flykting, men själva berättelsen handlar om en vit finländares själsliv. Vi når aldrig flyktingens tankar, hens enda funktion är att tillföra någon vändpunkt i huvudpersonens liv. De är sällan några väldigt intressanta roller, och jag känner inte igen människan i dem. Människor känns som människor. Dessa offer gör inte det.” 

Finländsk teater 

Nationalteater-institutionen föddes på 1800-talet. Den hade i uppgift att stödja byggandet av en nationell identitet och att väcka språket och litteraturen. Uppgiften är inte neutral. Med tiden har nationella konstinstitutioner genom upprepning deltagit i kanoniseringen av konstnärer. På grund av sin uppgift har de också makten att kanonisera erfarenheter, mänsklighet och nationaliteter. Dadu påpekar att även välvilliga verk ofta drar ganska smala gränser för vad ”vi” är. 

Denna fråga om finländskhet är mycket stor. Till och med den antirasistiska behandlingen har uteslutit en stor grupp finländare. Förstår institutioner överhuvudtaget vilka alla som identifierar sig som finländare? Fattar de hur människorna som talar finska som modersmål ser ut? Varför är varenda finländare i filmer eller serier med invandrare vit?” 

Europeisk ”Konst” eller ”Fine Arts” föddes som en sysselsättning av en liten grupp människor. Konstforskaren Max Ryynänen skriver att ”Konstens utveckling, som spred sig från Norra Italien genom Frankrike slutligen till 1800-talets Tyskland, i stora drag var den ’medeleuropeiska’ överklassmannens projekt.” Den konst i vilkens kontinuum även de finländska konstinstitutionerna placerar sig har aldrig varit av alla för alla. Om vi vill att den någon gång kommer at vara det lönar det sig at lyssna på diskussionen som pågår nu. 

”Om man påstår att vem som helst kan spela vem som helst, då måste alla finnas på scenen”, konstaterar Lindfors. Hon fortsätter: ”Vem som helst kan inte spela vem som helst om där endast finns vita cis-personer som gått Teaterhögskolan. Då är det ju inte alla, utan det är en väldigt liten, marginell grupp. Eller så måste man specificera påståendet och säga att ’teater berättar oerhört uteslutande berättelser för eliten’. Vi ska inte upprätthålla den här historien om att alla får spela alla, när det inte någonsin har varit så. Nu spelas det här retoriska spelet, att ’hej vi har gjort allt möjligt’, i stället för att sätta fart på utvecklingen av rekryteringen. Om teatern fortsätter i det här spåret kommer den givetvis att ha mindre och mindre betydelse när en mångfaldigare finländskhet eller helsingforshet inte längre ser teatern som relevant.” 

Konst och minoritetskonst 

Både Dadu och Lindfors betonar gränsdragningen mellan de Stora Scenernas Stora Verk och den skilda minoritets- eller marginalkonsten. Den första talar om mänsklighet och diskuteras med stora kriterier, den sista läses som politisk eller som någon sorts tillägg.

”Personer från en minoritetsposition når aldrig diskussionen om ’Konst’, utan finns till för att fylla kvoter. Det finns ’samekonst’, det kan finnas dokumentärteater med vem som helst, i den behöver man inte vara professionell. Och så finns det skilt dramateater där ’alla’, det vill säga klasskompisar med slutexamen från Teaterhögskolan eller Näty, berättar hela världens historier – stereotypiskt och förtryckande”, konstaterar Lindfors. 

Så väl konstinstitutioner som median har möjlighet att påverka vad åskådaren upplever som marginellt eller norm, vad som ses som konst och vad som är ett samhälleligt viktigt programtillägg. I medierna ligger analyserna i centrum, i teatrarna är det repertoar- och rollsättningsval. Konst som föds utanför den europiska kanon eller som ruckar den kräver läs- och kontextualiseringsförmåga. Om journalisten inte har någon jämförelseyta kan många betydelser bli olästa. Repetition och förtrogenhet hjälper. 

Problemet fördjupas delvis av att ärendet är nytt i den finländska teaterdiskursen. Lindfors fortsätter: ”Det har att göra med igenkänning. Jag har inte läst en enda artikel om mina egna verk i en finländsk kontext där man skulle klara av att analysera innehållet. Diskursen är så ny att det inte finns verktyg för den. Då Noora gjorde Minun Palestiinani lyfte man bara fram Palestinafrågan eftersom man inte annars visste hur verket kunde analyseras. Det enda sättet man skriver på är genom den politiska kontexten. På det sättet reduceras verken så att de blir väldigt platta. Om man inte kan känna igen eller läsa verket landar det inte på samma skala och kan således inte heller ha tillträde till Konsten. Och den här strukturen består: ’Vi har den här underbara konstnären, den här genihjälten, och så har vi de här samekonstnärerna’.” 

I den tidigare nämna panelen på Teaterhögskolan drömde performance-konstnären Kid Kokko om att någon gång få se medelmåttiga transhomokärlekshistorier. Tanken är antagligen följande: cisheterokärlekshistorier är så normaliserade på scenen att aktören inte ens behöver satsa på dem. När det gäller de underrepresenterade är vartenda verk betydande, och varje verk politiseras. På det sättet kommer den underrepresenterade konstnären aldrig ifrån det politiska hen har blivit placerad i. 

”Men vem är för oss en vanlig människa, vems känslor är icke-politiska?”


Till exempel sade Kristian Smeds, känd som Nationalteaterns fasta regissör och professor i skådespelarkonst på Teaterhögskolan, år 2008 efter sin sensationella Tuntematon Sotilas -föreställning: ”Jag gör inte politisk teater. Jag försöker bara tolka vanliga människors känslor”. Men vem är för oss en vanlig människa, vems känslor är icke-politiska? För teateraktörer från den äldre generationen som levde på 1960- och 70-talen är konstens politisering en röd flagga, vilket också bidrar till att den aktuella diskussionen för många väcker besvärliga konnotationer. Det finns dock en (ytterligare) central skillnad mellan dagens representationskritiker och 60-talets taistoister: då tänkte man att konsten ska göra politik. Nu ligger fokuset på hur konst är ofrånkomligt politiskt, vare sig vi vill det eller inte. Det här påverkar i sin tur de sceniska påståendenas exakthet. 

Författaren, läraren och teaterforskaren Hanna Helavuori, som precis avslutat sin tjänst som chef för Informationscentret för teater, lyfter fram det finländska teaterfältets historiska förhållande till minoritets- och identitetsfrågor: ”Jag började fundera på tystnadens eller den gemensamma hemlighetens kultur i teatern”, säger Helavuori. ”Teatern har ju alltid varit en fristad för sexuella minoriteter, men de identitetspolitiska frågorna har inte varit offentliga. Jag vill minnas att t.ex. i Pirkko Koskis avhandling från 1992 skrev man väldigt diskret om Tampereen Työväen Teatteris legendariska chef Eino Salmelainens ’annanhet’.” Det är som om konstnärer skulle sträva till en osagd norm, för bara därifrån har man tillträde till de universella berättelserna. 

En bra konstnär är mångsidig 

I en transrepresentationsdiskussion ordnad av Nationalteatern sade teaterforskare Hanna Suutela att hon trots att hon sökt inte hittat exempel på transberättelser i den finländska teatern, bortsett från den senaste Almodovar-händelsen. De stora scenernas norm är snäv. 

”Finländsk teater, film och tv är vit, cis, hetero, funktionsnormativ och enspråkig. Och en man”, säger Dadu. 

Bakom en normdefinierad kropp finns tanken om konstnärens mångsidighet. Nu verkar det som om alla inte ges en chans att vara mångsidig. En del kroppar ses som exotiska, eller så tänker man att de bär på låsta betydelser. Också Lindfors talar om det här: ”Vi har blivit lärda att en bra skådespelare är någon som kan omvandla sig. Den här omvandlingen finns där i teaterns kärna. För att den antagna publiken ska kunna läsa omvandlingen måste det finnas en konstruerad neutral eller norm, för att omvandlingen ska kunna tolkas. Och om skådespelaren som tidigare har lästs som vit plötsligt stämplas som gjord till en andra, förminskas hens rörelsemarginal. I den rådande skådespelardiskursen betyder det att hen är en sämre skådespelare.”

”Finlands lag förbjuder diskriminering på basen av bl.a. etnicitet eller kön. Begränsandet av en skådespelares roller på grund av hens kön, funktionsnedsättning eller etnicitet ter sig besvärlig”


Hon tar Dadu som exempel. ”Med Noora verkar det som om det gick just så här med Minun Palestiinani: ’Ai, du är ju rasifierad, då måste du göra de här rollerna’. Och sedan måste konstnären göra verket [Fail], där hon omvandlar sig, så att hon kan bevisa att hon fortfarande kan vara vem som helst.” 

Finlands lag förbjuder diskriminering på basen av bl.a. etnicitet eller kön. Begränsandet av en skådespelares roller på grund av hens kön, funktionsnedsättning eller etnicitet ter sig besvärligt i detta ljus. 

Det är viktigt att märka att homogeniteten hos teatrarnas fastanställda skådespelare påverkar hurudana pjäser det ens är möjligt att sätta upp. Nu när institutionerna har hört om problemen kring t.ex. blackface, spelar vita inte svarta. Utan utomstående skådespelare är variationen i ett vitt cis-hus begränsad. Om inga svarta skådespelare finns bland de anställda förblir produktioner av sådana underbara dramatiker som James Baldwin eller August Wilson utanför husets räckvidd. Med en begränsad ensemble kan man berätta endast begränsade historier. På det här sättet upprätthåller personalens homogenitet de spelade pjäsernas homogenitet samt normen som definierar vem som är en tillräckligt mångsidig skådespelare eller vilken berättelse som hör till mänskligheten. 

Hur sker förändringen? 

”Här har vi samma logik som i vad som talas bakom ryggen och vad som sägs rakt ut”, säger Dadu. ”Nu har man talat om underrepresenterade som om man talade bakom ryggen på dem. Fastän de sitter där i salongen. Vi sitter där i salongen. Men föreställningarna ser ut som om vi inte skulle vara där, eller som om vi inte skulle finnas där på scenen.” De intervjuade betonar rekryteringens betydelse. Målet är att vem som helst en dag verkligen kunde spela vem som helst. 

Lindfors ger konkreta instruktioner: ”Man börjar med att genast rekrytera två nya människor från någon annan kontext. Hela personalen får en utbildning, och sedan är det fortgående.” Och statistik är förstås viktigt.” Institutionerna måste ha data gällande vem som finns hos dem och vem som inte gör det. Jag tror att detta redan görs när det gäller binära kön. Hur många regier och manus av vem och hurudana berättelser? Hurudan är andelen sexuella, köns-, etniska och funktionsminoriteter bland rollerna?” räknar Lindfors upp. 

Dadu öppnar upp de fastanställdas påverkan på normen: ”På basnivå sker förändringen genom lönebetalning: vem får lön, och genom anställningar: vem blir fastanställd. Med andra ord: vem ses som en av ’oss’, som en del av ’normen’. På det här sättet förändras scenens norm.” Hon förklarar genom att ta ett fiktivt exempel. ”Den här underrepresenterade skådespelaren skulle nu vara där på scenen, titt som tätt. I varje produktion. Hen är inte där ensam, utan där finns också den här andra. Sedan finns där en tredje, och där finns också av dessa så kallade normkroppskådespelarna. De finns där år ut och år in, för att göra föreställningar. De spelar inte bara saker skrivna av vita cishetero, utan också i skrivrummet finns människor som skriver berättelser i vilka deras kroppar inte hör till en annanhet, utan i vilka också de kämpar för liv och död eller spelar granbarr. De gör föreställningar med en väl övervägd människobild.” 

Men blir inte skådespelare kränkta om de rekryteras för att fylla någon mångfaldsuppgift? ”Positiv särbehandling väcker en hel del spänning och protest både hos de som representerar normen och hos en del diskriminerade kroppar”, påminner Dadu, men fortsätter: ”Det skulle vara viktigt att bli medveten om att positiv särbehandling just nu riktar sig mot den vita, icke-funktionshindrade finsktalande heteromannen.” 

”Säkert vill varenda en som söker sig till branschen jobba oberoende av bakgrund eller identitet”, säger Lindfors. ”Men i en icke-diskriminerande omgivning.” ”Jag påstår att om det i en grupp eller ett hus finns folk som representerar andra än normkroppar, dvs representanter av den nuvarande begränsade, diskriminerande normkroppen, börjar redan innehållen förändras”, förklarar Dadu. ”Det påverkar husets atmosfär: hurudana vitsar berättas? Ju mångfaldigare vår omgivning är och ju mångfaldigare kroppar som hör till vår vardag, desto mindre är risken att vi begår misstag vad gäller annanhet. Vi söker hela tiden bekräftelse av varandra, och samtidigt söker vi ett gemensamt språk. Det är mycket lättare att utesluta andra om de inte alls finns i vår synkrets.” 

Målet är heller inte att ett hus skulle ha skådespelare som representerar olika minoriteter med syfte att representera dessa minoriteter, fortsätter Dadu. ”Ett sådant skådespelarutbud erbjuder många möjligheter, och det kan avdammas. Om de själva vill, och om det känns konstnärligt meningsfullt, så kan de absolut också behandla sina kroppar och positioner, på samma sätt som alla andra. Men det kan inte komma som en befallning från ovan, att deras uppgift endast är att synliggöra denna minoritet. Det kan finnas hur mycket variation som helst, men jag skulle akta att se dem som någon sorts husets minoritetsskådespelare.” 

”Målet går åt båda hållen: både att hämta alla möjliga olika människor till ’universella’ berättelser, och att bredda tanken om hurudan en ’universell’ berättelse är och hur den berättas.”
 

Teatrarnas publik har genom upprepningar vant sig vid att en viss typs kroppar är mångsidiga, medan andra bär en stämpel. Men så behöver det inte vara: genom upprepning lär sig också publiken att se på ett annat sätt. ”Vi måste sträva till att trötta ut annanheten. Det ska göras så många upprepningar av olika berättelser att narrativet och normen förändras”, säger Lindfors. Målet går åt båda hållen: både att hämta alla möjliga olika människor till ’universella’ berättelser, och att bredda tanken om hurudan en ’universell’ berättelse är och hur den berättas. 

Det finns också andra sätt att bredda blicken. ”Förutom rekrytering är den antagna åskådaren också ett stort verktyg. Framförallt om en minoritet är synlig via en rollfigur eller ett tema. Då är den antagna åskådaren ett bra verktyg”, säger Dadu. Nyckelfrågorna är alltså anställandet av skådespelare, att tänka på vem vi tror att vi talar till, samt statistik. Dadu lägger ännu till öppna castings och framhävandet att ingen specifik kroppsnorm sökes. Vad mera? ”Ännu förstås vem som skriver, vem som regisserar, vem som bär ansvaret”, betonar Dadu. ”Framförallt i hus där man använder färdiga texter, då hinner man inte riktigt diskutera textens människobild mera under repetitionerna. Den har definierats redan före repetitionerna påbörjas. Det här är möjligen en ännu viktigare fråga än skådespelarens kropp. Jag ryggar tillbaka när man med skådespelarens kropp försöker lappa brister i innehållet. Omvälvningen borde ske på repertoarnivå”. 

Också Lindfors talar om repertoarpolitik och förändringen i konstdiskursen: ”Vad är en bra föreställning? Här behövs en större analys om vad de stora berättelserna är. Direktör Mika Myllyaho har många gånger talat om hur Nationalteatern måste berätta historier som är nationellt betydande eller viktiga. På Stora Scenen berättas Stora historier. Vi måste alltså ändra på vilka dessa Stora historier är. Det kan ju ske bara genom att handla. När man placerar vilken historia som helst där så blir den Stor, för den är på Stora scenen.” 

Text: Olga Palo, 18.12.2020, Nuori Voima (läs artikeln på originalspråk finska)

LÄ MER OM VÅR SCENMÅNDAG - LÄNK TILL STREAMINGEN
 

För att bättre förstå våra besökare samlar vi och våra samarbetspartners information om ditt besök med hjälp av cookies. 
Läs mer.

close