Kristofer fick sitt teaterintresse via leken. Han gillade att läsa och var fantasifull som barn, och fick sina första kickar av skådespeleriet i uppsättningar i lågstadiet och högstadiet. Att klä ut sig och förvandlas till någon annan lockade. Senare förstod han att skådespelaryrket också är ett hårt arbete, långa timmar och sena kvällar som ibland kan utesluta fritidsaktiviteter, men lekens element håller honom kvar.
– Min favoritteater är sådan som ger plats åt publikens egna tankar och känslor och frestar andras fantasi, säger Kristofer. Bland pjäser som jag minns väl finns Arsenik och gamla spetsar, en komedi som jag såg på Svenska Teatern som barn och Teater Mars uppsättning av Fältskärns berättelser på 80-talet.
Passion för improvisation
Kristofer har jobbat på Svenska Teatern sedan år 2002 då han spelade Sven i Patrik 1,5, en pjäs om ett homosexuellt par som adopterar en son. Innan dess hade Kristofer figurerat på de flesta scener i Svenskfinland. Har han haft
några specifika karriärmål i kikaren?
– När jag gick Teaterhögskolan önskade jag att jag skulle få jobba på Teater Viirus, men i övrigt har jag främst hoppats på att få göra konst-
närligt högtstående föreställningar.
Direkt efter Teaterhögskolan fick Kristofer anställning på Teater Viirus, och därmed gick en önskan i uppfyllelse. Därefter har han jobbat på bland annat Lilla Teatern, Sirius Teatern, Klockriketeatern och Wasa teater, och sedan 1997 har han varit verksam inom improvisationsteatern Stjärnfall.
Improvisation är fritt och man är medförfattare och skapar pjäsen i stunden. Varje ögonblick är en premiär. Spontaniteten och samspelet med publiken är mycket upplivande, berättar Kristofer.
Komedi på AMOS
Under våren ser vi Kristofer i Joakim Groths nyaste pjäs, komedin Remont, som är en fortsättning på de tidigare pjäserna Härlig är jorden, Intermezzo på Johannis och En ängel flög förbi. Alla pjäser handlar om familjen Viktorin. Men man behöver inte ha sett någon av de tidigare pjäserna.
– Det här är den sista delen och utspelar sig kring år 2005, syskonen Viktorin träffas för att fira midsommar tillsammans. Med sig har de barn, nya partners, ex-partners, och det blir en hel del sammanstötningar och sammandrabb-ningar, berättar Kristofer om pjäsen. Det är ganska mycket medelålderskris över det hela, och mycket komedi – Joakim skriver verkligt bra dialog, fortsätter Kristofer.
Kristofers karaktär Sivar har en passion för att renovera och fixa. Kristofer berättar att han temperamentsmässigt är ganska lik Sivar, men att han olikt Sivar inte har någon som helst fallenhet för att bygga saker med händerna.
Är det svårt att göra komedi?
I komedi kan man aldrig riktigt veta vad som går hem, skrattet är ju viktigt. När vi läser igenom pjäsen de första gångerna skrattar vi väldigt mycket, men småningom tröttnar vi på skämten och man börjar tvivla på om det alls är roligt. Men för publiken är allt nytt, och förhoppningsvis skrattar de mera än vad vi gjort, säger Kristofer.
– Det har många gånger hänt att det vi uppfattat som roligt inte alls fått publiken att
skratta, och att helt otippade fragment i en scen kan vara roliga, exempelvis på grund av små rytmiska förskjutningar.
Upptäcktsfärder
Kristofer berättar att en roll både kan vara förrädiskt nära en själv eller väldigt långt borta, båda utmanande ytterligheter. Är rollen nära är det lätt hänt att man tar till sina egna manér. Är den långt ifrån den egna personen, måste man hitta de olika karaktärsdragen inom sig själv, en upptäcktsfärd som Kristofer uppskattar, och berättar att också kan ta lång tid:
- Man har ju en viss energi och vissa sätt att vara och relatera till människor. Jag är som person ganska lugn, och då är det utmanande att spela energisk och nervös, men det finns i mig. Jag gillar verkligen att göra roller som inte är nära mig, man får liksom tillstånd att bete sig på ett sätt som man annars inte tillåter sig själv eller uppfostrats till. Karaktären hittar man alltid i sig själv, fröet finns alltid där.
Text: Karin Lindroos
