TOVE - intervju med Lucas Svensson och Sophia Jansson

30.01.2017 kl. 14:53

LÄS OM PJÄSEN TOVE BOKA BILJETTER

Text: Lasse Garoff  • bilder: Matilda Rahm & Karl Vilhjalmsson

Vem hör regnet tassa på taket?

I ett och ett halvt år skrev Lucas Svensson på manuset till teaterpjäsen TOVE, som skildrar Finlands mest älskade konstnär och författare Tove Janssons person och verk.

- Det viktiga var att hitta en röst som kunde ha varit hennes. När jag hittade den rätta tonen föll resten av pjäsen på plats, säger dramatikern Lucas Svensson.
- Hon talar till sinnena. Hon låter oss se färger och höra precis hur någonting låter och man blir mer sensibel för världen. Det var den första saken som utmärkte mitt arbete, en stor lust. Mitt arbete gick ut på att upptäcka vem den personen var som hade hennes syn på världen, synen med regnet som tassar på taket. Man blir känslig av att umgås med hennes konstnärskap. I sina verk hade hon ett sätt att dyrka upp världen. Det är en stor konstnärlig insats, säger han.

Det är lätt att älska Tove Jansson för den rikedom av känslor och stämningar som hennes konst och litteratur öppnar. Flera generationer har längtat till hennes värld och kanske det också i den längtan finns en längtan efter henne som människa. Men kan man hitta henne genom allt det hon lämnat efter sig?

– Som rollkaraktär är Tove Jansson ganska undflyende. Det finns en gåta, någonting hemlighetsfullt med henne. Det finns en punkt där man inte vet vem hon är och det är viktigt att låta henne behålla en viss hemlighetsfullhet. Det måste finnas en viss tystnad kring henne. Visst ville jag förklara omständigheterna kring henne, men hon måste få leva sitt eget liv, säger Lucas Svensson.

En tyst period

Svensson började sitt arbete med pjäsen med att läsa allt han kunde av och om Tove Jansson, från böcker och brev till biografier.

– Pjäsen TOVE skildrar en autentisk person som jag aldrig mött, som jag bara kan bilda mig en egen idé om. Hon är både nonchalant och intensiv, tung och lätt, rolig och allvarlig samtidigt. Det viktiga var att hitta hennes röst, att hitta något som lät som en möjlig Tove Jansson och att hitta en tanke, en dynamik och en rörelse i henne som kändes trovärdig, som liknade någonting riktigt. Att försöka hitta en plats där jag kunde tänka: ”Är det här hon?”. Det var som ett slags method acting, berättar Svensson.

Men för att nå en sådan plats var han tvungen att hitta en lucka, ett tomrum i alla fakta kring henne. Dokumentationen av Tove Janssons liv är omfattande och överflödet av fakta var en utmaning då Svenssons uppgift var att göra en kreativ gestaltning. Det finns mycket material om Tove Jansson på Svenska Teatern, om hennes vänskap med Vivica Bandler, om hennes familj. Men vintern 1949, som Tove Jansson tillbringade i Kotka för att måla väggmålningar på en barnträdgård, var en tyst period. Från den vintern fanns det inga brev och väldigt lite har skrivits om den tiden.

Lucas Svensson köpte en bussbiljett till Kotka. Vandrade runt på stan, såg på konstverken. Insöp tystnaden kring Tove.

– Det jag upptäckte var att jag ville göra en historia om en ung människa som söker sin egen plats och identitet. Kotka var en bra plats för det, säger han.

Var slutar fiktionen?

– Visst känns det lite konstigt att någon sätter upp en fiktiv pjäs om ens familj, säger Sophia Jansson, brorsdotter till Tove, majoritetsägare och ordförande för Moomin Characters.

– Å andra sidan så är det frågan om ett slags skapande dokumentation kring konstnären Tove Jansson, så på något plan är det också helt naturligt, säger hon.

Även för Sophia Jansson, vars professionella ansvar är att förvalta den storindustri som varumärket Mumin har utvecklats till, känns det ibland utmanande att hålla isär liv och verk.

– Tove namngav karaktärer efter nära och kära. I bland annat Sommarboken finns en liten flicka som heter Sophia men det är viktigt att förstå att det är en fiktiv figur. Vi inom familjen vet ju att vi på ett eller annat sätt vävs in i hennes konstnärsberättelse och liv. Vi var en del av hur hon gestaltade verkligheten. Vi i familjen måste hålla isär vår egen bild av Tove och den offentliga bilden av henne. Vi förvaltar vår egen bild på vårt sätt. Den här föreställningen blir flera personers gemensamma tolkning och ett konstverk i sin egen rätt. Huruvida den återspeglar den verklighet som familjen har sett runt Tove, det är egentligen ovidkommande, säger Sophia Jansson.

Det är många som älskar Toves böcker och många som upplever att de känner henne. Sophia Jansson ser det som ett större fenomen. 

– När man beundrar någon eller något, vill man att det ska bli en del av ens eget liv och man transponerar också in sig själv i objektets liv och gör sig själv till en del av helhetskonstverket, förklarar Jansson. Det är lätt att fascineras av världen som Tove har skapat, hon blir ens idol, och man överför sin fascination för berättelserna på henne som person.

– Där kommer alla möjliga underliga vinklingar fram. Folk tror sig veta vem hon var och hur hon kände. Vi på Moomin Characters sköter om hennes kulturella arv och vi försöker, i den mån vi kan, förhålla oss sakligt till henne som historisk person. Vi behandlar henne som den offentliga person vi upplever att hon var, och ger en bild som vi tycker att är saklig.

– Många som älskar muminböckerna har upplevt att de börjar älska Tove också. Det är många som uttalar sig till höger och vänster om Tove, ur olika synvinklar, och deras åsikter är alltid färgade av deras egna övertygelser och känslor. Därför är det så vanskligt att sätta ord i munnen på henne till exempel i en pjäs med biografiska förtecken, så jag är glad att Lucas Svensson har lyckats göra det på ett finkänsligt och bra sätt.

Svenska Teatern kontaktade Sophia Jansson och Moomin Characters redan i ett tidigt skede för att involvera dem i planeringen, trots att det juridiskt sett inte var nödvändigt. Med en viss oro läste Sophia Jansson den första versionen av pjäsen på våren 2016 och blev väldigt glatt överraskad. Texten kom Tove nära inpå skinnet och Lucas Svensson hade hittat en ton som kändes precis rätt. ”Äkta” är ett ord som Sophia Jansson använder flera gånger då hon talar om sin upplevelse av texten.

– Det trevligaste är att han har fångat en ton som vi kan känna igen Tove i. Han har ju aldrig träffat henne, han kommer aldrig att veta exakt, men huvudsaken är att idén och illusionen känns berörande och äkta, berättar Sophia Jansson.

 

 

Splittring under kriget

En central del av pjäsen skildrar familjen Janssons liv under fortsättningskriget, då en konflikt mellan Tove och hennes pappa drev familjen isär.

Toves förhållande till föräldrarna var kärleksfullt men också komplicerat. I hemmet där hon växte upp var skapandet och kreativiteten ett sätt att vara tillsammans. Det var en familj där man var trygg och tillåten att göra det man ville, att göra konst, upplevde Svensson på basen av det material han hade till sitt förfogande. Men också en familj där de var tätt sammanbundna.

– Tove gjorde saker hela tiden, alla tänkbara saker. Det verkar ha funnits någon slags absolut skapardrift i henne. Allt hon sysslade med blev till konst, var det inte Muminböcker så var det tavlor eller ritande. Omvänt så var allting på ett eller annat sätt arbete. Allting var lustfyllt. Alla var hela tiden igång med någonting. Hennes bror Lasse var en konstlekkamrat och när de lekte så verkade det inte vara någon vanlig barnlek utan någon slags konstnärslek. Allt de började med var ett projekt, det skulle bli en deckare eller något. Leken var arbete det också, berättar Svensson.

Tove beundrade sin far, som var skulptör, men under kriget blossade en häftig osämja upp mellan dem och de bröt kontakten med varandra. Han var antisemit, periodvis deprimerad och periodvis manisk. Själv var hon antitysk och pacifist.

– Porträttet av pappan är väldigt viktigt i pjäsen. Under kriget led de båda enormt av konflikten mellan dem. Det intressanta är att deras brytning började i en ideologisk konflikt. Det var inte frågan om ett enkelt föräldrauppror utan i grunden handlade det om politik, säger Lucas Svensson.

Familjen splittrades under 1940-talet. Allting föll samman, skrev Tove själv i sina brev. Och nästan som ett svar på det kom Muminböckerna till.

– Tove var tydlig med att Mumintrollen kom till henne helt spontant under den perioden av hennes liv. Mumindalen, det sättet att skildra en familj, ville ut ur henne och i sina brev berättade Tove själv att det var något hon helt enkelt var tvungen att skriva. Jag tror det är därför som man blir så tagen av den världen. Men Toves behov att förhålla sig till en familj och till den värld som Mumin representerar avtog med tiden, berättar Svensson.

I de brev som Tove Jansson skrev (utgivna i samlingsvolymen Brev från Tove Jansson på Schildts & Söderströms, 2014) är det tydligt att hon drog en klar gräns mellan sin seriösa konst och den lättare sidan av hennes skapande som kom utan allt det tunga kämpande som hörde till hennes vuxna konstnärskap. Mumintrollen och böckerna utvecklades till en lukrativ sidoverksamhet som hon använde sig av för att finansiera en ateljé, så hon kunde arbeta med den konst som hon tyckte var viktig. Bilden av sig själv som sagotant kullkastade Tove Jansson effektivt i sina brev.

Om den ena polen i TOVE är skildringen av Tove Janssons tidiga konstnärskap i Kotka, så utspelar sig den andra polen då Toves mamma Ham (Signe Hammarsten-Jansson) har gått bort och Tove reser till Japan. Mumin översattes till japanska väldigt tidigt. Enligt skrönan fick en litterär agent syn på Muminböckerna i London på 1950-talet, varefter de gavs ut på japanska och fick en egen TV-serie i Japan redan på 1960-talet. Pjäsen skildrar hur Tove tack vare Mumintrollen kan resa till andra sidan av jordklotet. Under resan lämnar hon Mumindalen bakom sig och reser vidare runt hela jordklotet.