En kväll kring middagsbordet

Publicerad 16.01.2017 kl. 11:15
I januari förvandlas AMOS-scenen till en kaotisk middagsbjudning mellan fyra vänner då pjäsen Peggy Pickit ser Guds ansikte får premiär. Den tyska dramatikern Roland Schimmelpfennigs samtidsdrama har väckt känslor hos publik runtom i världen och i kväll samlas teamet bakom Svenska Teaterns version för att diskutera skådespelets tidlösa teman. På menyn står bland annat frågor kring självbedrägeri, sanning och synd samt en flaska riktigt gott rödvin. Välkommen – bordet är dukat.

Text: Sandra Anttila • bilder: Karl Vilhjalmsson
Till vänster: Anna-Mari Karvonen, Niklas Åkerfelt, Minttu Mustakallio
Till höger: Jaakko Pietiläinen, Cecilia Paul, Kristofer Möller

– Upplägget är två par som är vänner sinsemellan. De har studerat tillsammans för många, många år sedan och nu träffas de efter en lång paus. Pjäsen handlar om vad som händer under kvällen då de träffas, förklarar Niklas Åkerfelt, som spelar Martin.

I berättelsen har läkarna Martin och Karin återvänt från sex långa år som biståndsarbetare utomlands. Under tiden har studiekompisarna Frank och Liz satsat på att bygga upp ett bekvämt, småborgerligt liv i hemlandet. Utgångspunkten är enkel, innehållet allt annat. Medan sällskapet blickar igenom matlistans läckerheter går Minttu Mustakallio, pjäsens Karin, in på Peggy Pickit ser Guds ansiktes teman.

– Storyn är komplex, den har många lager. Det är inte enbart frågan om samhällskritik, utan också äktenskap, människorelationer, barn. Det finns också en yrkesmässig tematik, eftersom tre av karaktärerna är läkare.

Från andra sidan bordet spinner Liz, det vill säga Cecilia Paul, vidare. 

– Texten leker med stereotyper och ifrågasätter dem. Vad betyder det att vara en hjälte? Hurdana bilder har vi i väst av Tredje världen? Hurdana bilder har vi av dem som hjälper där?

Schimmelpfennigs pjäs definierar inte vilka geografiska områden som den syftar på men kring middagsbordet finns ändå ett konsensus om att berättelsens biståndsarbete skett någonstans i Afrika.

– Man får en känsla av att alla fyra varit unga och idealistiska. Det ena paret har sedan valt att resa till ett u-land för att hjälpa behövande medan det andra valt att stanna hemma och bygga upp ett bekvämt borgerligt liv. Olika klichébilder bollas mot varandra, säger Kristofer Möller, som tar sig an rollen som Frank.

– Allt återspeglas starkt ur den västerländska medelklassmänniskans perspektiv.

Samtidigt som servitören lägger ner tallrikar av örtpanerad lammnacke och stekta kammusslor flikar pjäsens scenograf Jaakko Pietiläinen in.

– För mig handlar Peggy Pickit ser Guds ansikte om misslyckandet av de representationer vi uppehåller i västvärlden. Detta gestaltas genom två olika livsval, ett altruistiskt och ett borgerligt, som båda går åt helvete.

Regissör Anna-Mari Karvonen ser ändå även glädje i livets fiaskon.

– Vår föreställning handlar också om den känsla av frihet som skapas då den egna tillvaron med alla sina strukturer och projektioner visar sig vara falsk. Pjäsen är full av stunder där något går fel eller misslyckas, men dessa stunder ger också möjlighet till tillväxt och förändring.

”Det man kan göra är provocera fram självständiga tankar.”

Kärlen klirrar och det fylliga rödvinet flödar. Samtalet styr in sig på välfärdssamhällets, alltså vårt, behov av att hjälpa. Ett etiskt dilemma som inte är så lätt att knäcka. 

– Frågan är, denna vilja att hjälpa, baserar den sig på osjälviska och humanitära avsikter eller kan det finnas krassare, själviska motiv bakom, funderar Niklas.

Frågan om huruvida Peggy Pickit ser Guds ansikte är en ställningstagande pjäs följs av en lång tystnad som slutligen bryts av Minttu.

– Texten tar inte ställning utan behandlar i stället tematiken genom att visa. Texten är inte fingervisande. 

Kollegorna håller med. Någon poängterar att strikta, entydiga lärdomar är det värsta som finns.

– Om ställningstagandet sker hos publiken får det vara så. Men själva pjäsen är inte svartvit eller moraliserande. Den ger plats för olika tolkningar, konstaterar Niklas och fortsätter:

– Ingen kan säga vad någon annan ska tänka. Det man däremot kan göra är att provocera fram självständiga tankar.

Befriande att skratta

På ytan kunde man tro att Peggy Pickit ser Guds ansikte är en dyster pjäs. På bristningsgränsen befinner sig förutom världen också huvudpersonernas liv och förhållanden. En nedslående historia är det ändå inte frågan om.

Minttu beskriver skådespelets stämning som en pendel mellan glädje och sorg. Med ryms även stunder av renodlad, beck­svart humor. 

– Vittnar man om något besvärande eller genant kan det vara befriande att skratta åt det. Eller kanske känner man igen sig själv på ett pinsamt men roligt sätt, begrundar hon.

De sista smulorna av créme brûlée och chokladfondant börjar försvinna från efterrättsfaten. Medan sällskapet avnjuter sina digestif dyker ännu en sista fråga upp. Peggy Pickit ser Guds ansikte, vad betyder den diffusa titeln egentligen? Namnet Peggy Pickit syftar på en docka med en central roll i pjäsen men i övrigt har ingen någon otvetydig förklaring att komma med.

– Kanske vi kan ringa upp Schimmelpfennig innan premiären och fråga, föreslår Kristofer och drar på munnen. 

Cecilia har ändå en annan plan som enhälligt godkänns av de mätta och belåtna matgästerna.

– Jag tror Roland vill att människor tänker och tolkar själv. Titeln är perfekt eftersom den är lika mångtydig som pjäsen.


Pjäs: Peggy Pickit ser Guds ansikte av Roland Schimmelpfennig.
Premiär: AMOS 28 januari 2017

LÄS OM PJÄSEN / BOKA BILJETTER