KOLUMN: Minttu Mustakallio

Publicerad 16.01.2017 kl. 10:47

Då Ami Karvonen bad med mig i Peggy Pickit ser Guds ansikte var det en helt ny situation för mig. Det är nämligen första gången jag gästar på Svenska Teaterns scen. Regissören är ny, kollegerna helt nya och huset är nytt. Jag tappar ständigt bort mig i korridorerna. Och språket! Jag har aldrig spelat på svenska förr. Det finns ingen finsk översättning av pjäsen så jag har läst texten på svenska och engelska (och jag fick ju verkligen plugga bara för att täckas komma på den första läsningen!). Allt det här är rätt spännande, eftersom jag ju de senaste 15 åren spelat praktiskt taget enbart på Kansallisteatteri. 

Den svenskspråkiga nationalscenen har sist och slutligen varit ganska avlägsen för mig. Visst har jag sett någon föreställning på Svenskis, men ganska få. Jag cyklar förbi Svenskis nästan varje dag på vägen till Kansis, så obemärkt har den inte blivit för mig. Jag skulle bara aldrig själv ha kommit på tanken att söka anställning här. Nu känns det roligt. Rent professionellt gör det en gott att hoppa in i något alldeles nytt och att komma bort från sin egen comfort zone. 

På scenen, liksom i filminspelningar, uppskattar jag scennärvaro och förmågan att lyssna. Jag anser att dessa två faktorer utgör grundpelarna för skådespelandet det vill säga respekt för den andras arbete. Texten tycker jag är lysande även om formen känns utmanande för mig. Den öppnar sig inte genast, men det behöver den inte heller. Att påbörja en ny teaterprocess är samtidigt både svårt och underbart och med så mycket skratt inom arbetsgruppen som vi har, är jag inte rädd att dyka in i Roland Schimmelpfennigs värld.


Minttu Mustakallio är aktuell på Svenska Teaterns AMOS-scen med pjäsen Peggy Pickit ser Guds ansikte, premiär 28.1.